Att komma hem...

Småbarnsförälder som jag är så blir det många filmer för barn och familjer. Vi tittade på Ronja Rövardotter... Ett uttryck har etsat sig in i vår familj, det är en regnig sommar vi har, det är en blåsig sommar vi har, säger Ronja och Birk till varandra när hösten drar in. Vi säger så när i aldrig tycks få någon sommar... Det stämmer idag med... Sommaren kom, log och vände om... =/

Det finns några scener i den filmen som är starkare än andra. Ronja rymmer med Birk eftersom deras två rivaliserande föräldrar inte kan acceptera deras vänskap. Men trots att de inte kan försonas så är Ronja och pappa Mattis sjuka av längtan efter varandra. De kan inte försonas men de kan heller inte leva utan varandra. Till slut övervinner Mattis sig själv och går ut för att leta efter och försonas med sin dotter. Dag och natt rider han runt i skogarna och ropar sin dotters namn. Till slut sätter han sig vil källan dit han vet att Ronja kommer för att hämta vatten. Han gråter och är förtvivlad, sitter med huvudet lutat i händerna. Till slut kommer Ronja fram ur skogen och deras ögon möts.

- Med ett skrik rusade hon fram och kastad sig i hans famn. ”Mitt barn, viskade Mattis. Sedan ropade han med hög röst, ”Jag har mitt barn”. Ronja grät i hans skägg och frågade snyftande: Är jag ditt barn nu, Mattis, är jag verkligen ditt barn igen? Och Mattis grät och svarade: ja, som du alltid har varit, Ronja mi! Mitt barn, som jag har gråtit dagar och nätter. Min Gud vad jag har lidit!”

Det är inte ofta som rövarhövdingen tar Guds namn i sin mun. Men nu är det enda sättet för honom att uttrycka den smärta som en far upplever när hans barn vänt honom ryggen. Så är det också med guds kärlek. Gud som längtar efter alla sina bortsprungna... Som letar dag och natt och ropar vårt namn, som inte ger upp förrän han finner oss. Och där vid källan, hos honom får vi dricka oss otörstiga, av Livets vatten...