När Petrus, Jakob och Johannes följer med Jesus upp på Förklaringsberget så fick de se något som de aldrig hade sett. Alla slöjor faller och de fick se Jesus i all sin härlighet. Då kommer Petrus på den fantastiska idén att bygga hyddor. Kanske för att han var alldeles förskräckt, visste inte vad han skulle ta sig till. Han börjar agera. Det är ofta så med Petrus. man skulle också kunna se det som att han vill hålla fast ögonblicket. Bevara det han aldrig tidigare sett. Men Petrus hinner aldrig börja bygga några hyddor förrän allt är över.
Trots att allt är som vanligt så är ingenting som förut. Slöjan har fallit. Paulus skriver så här om mötet med Guds härlighet. – För den som vänder sig till Herren tas slöjan bort, Herren det är Anden och där Herrens ande är, där är frihet.
Anden kan inte stängas in, inte fångas i några hyddor. Den enda hydda Anden vill ha är vårt eget hjärta. När Anden får genomlysa, genomströmma oss och vårt liv. Helt enkelt vara med i varje pulsslag, varje andetag. Så lever Anden i oss. Vårt möte med guds härlighet. Det måste inte ske genom brinnande buskar, röster ur moln och lysande kläder.
Anden kan inte stängas in, inte fångas i några hyddor. Den enda hydda Anden vill ha är vårt eget hjärta. När Anden får genomlysa, genomströmma oss och vårt liv. Helt enkelt vara med i varje pulsslag, varje andetag. Så lever Anden i oss. Vårt möte med guds härlighet. Det måste inte ske genom brinnande buskar, röster ur moln och lysande kläder.
Det är inte bara förunnat lärjungarna att stå inför Guds storhet. – För den som vänder sig till Herren tas slöjan bort, Herren det är Anden och där Herrens ande är, där är frihet. Men, kanske någon undrar, var är Herrens härlighet i mitt liv? För mig är tron bara vardag. Varken himmelska höjder eller förklaringsberg. Livet känns allt annat än himmelskt, istället rentav både jobbigt tungt och besvärligt.
Jag tror att det är så här. Vägen upp på ett berg börjar alltid från botten. Kanske står vi helt enkelt vid fel berg. Väljer vi att söka livets höjdpunkter på andra berg än Herrens. Det är så mycket annat som frestar, vi bygger egna hyddor för att skydda och bevara det vi tror att vi behöver för att leva. Och trots att vi tycker att vi står på toppen av våra liv så ser vi ändå inte skymten av Herrens härlighet. Det är då vi får gå till botten, eller snarare, då som han får börja om med oss, han som en gång gick till botten för oss. När vi måste komma till någon slags nollpunkt, för att bli mottagliga. Många har gjort den erfarenheten. Att det är när livet bär emot som vi kan ta emot. När vi inte längre har så mycket att försvara.
Jag tror att det är så här. Vägen upp på ett berg börjar alltid från botten. Kanske står vi helt enkelt vid fel berg. Väljer vi att söka livets höjdpunkter på andra berg än Herrens. Det är så mycket annat som frestar, vi bygger egna hyddor för att skydda och bevara det vi tror att vi behöver för att leva. Och trots att vi tycker att vi står på toppen av våra liv så ser vi ändå inte skymten av Herrens härlighet. Det är då vi får gå till botten, eller snarare, då som han får börja om med oss, han som en gång gick till botten för oss. När vi måste komma till någon slags nollpunkt, för att bli mottagliga. Många har gjort den erfarenheten. Att det är när livet bär emot som vi kan ta emot. När vi inte längre har så mycket att försvara.
Inlägg
4 kommentarer:
Det här att söka sin borttappade barnatro är inte lätt om man nästan är 60 år och blev konfirmerad in i den heliga allmänliga kyrkan. Den kyrka som idag finns kvar är en sk folklig enhetlig kyrka som blivit så förändrad att ingenting nu är sig likt. Därför skall jag berätta om mitt stora andliga sök och hur jag fann en ruin som kallas Svenska Kyrkan.
För länge sedan växte jag upp nära en präst i Kärna församling. Jag kallade honom alltid farbror Arnold. Idag skulle jag ha kallat honom fader Arnold. Det jag allra bäst minns av farbror Arnold var de långa vita flikar som hängde ner från hans prästkrage och hans långa svarta ämbetsrock. Men mest minns jag farbror Arnolds auktoritet, kunskap och vänlighet. Det var mycket jag lärde av farbror Arnold. Det är ofta jag tänker på honom och jag har många minnen kvar efter honom.
Senare i livet träffade jag prästen Ingwar Hector. Honom kallade jag alltid fader Ingwar. Av honom lärde jag mig också väldigt mycket om Bibelns böcker och om Gud och Jesus. Men det enda reella minne jag har efter prästen fader Ingwar är hans gamla "Handbok för Svenska kyrkan". Den underbara bokskatten ligger alltid på mitt nattduksbord.
Under många år i förskingringen sökte jag min borttappade barnatro. Ett tag trodde jag att jag funnit den heliga graalens barndomskyrka. Men jag hade åter tagit fel väg i livet. Idag inser jag att farbror Arnold och fader Ingwars kyrka är borta för alltid. Den kyrka och den tro de gav mig finns inte längre. Det enda jag fann var tomhet och alienation. Och ändå så känner jag Guds närvaro nästan varje dag. Om jag bara visste vart Han håller hus. Om Du vet var Gud är? Skriv och Berätta!
Jag har inte alla dina års livserfarenhet. Men tror att jag har sökt svaret på samma eller liknande frågor som du ställt. Var finns Gud? Hur kan jag få möta honom? Att ha en präst eller en mentor vid sin sida som du beskriver de präster du mött och fått växa upp vid sidan av tror jag är oerhört viktigt. Något som vi har tappat bort. Jag tänker tillbaka på fornkyrkans väg till dopet genom katekumenatet, där faddrarna "sponsorerna" fanns med vid sidan av dem som var på väg i tron. Idag står många ensamma i sitt sökande och upplever inte heller att de får någon hjälp eller vägledning i den församling de vänder sig till. Vi lever i en förändrad kyrka. Det är riktigt. Kyrkan har förändrats sedan de gamla svartkappornas tid. Men jag vill våga tro att vi som kyrka fortsatt predikar evangelium, budskapet om den Uppståndne och Levande Herren. Även om vi nu bär den vita färgen i våra liturgiska kläder istället för den svarta. På så sätt har kyrkan förvandlats, förflyttat sitt fokus utan att vända bort det. Detta vill jag i alla fall tro. Det är en förändring som skrämmer en del, och välkomnas av andra. Det som skrämmer mig är när det blir en yttre och en ytlig förnyelse som inte går på djupet, som bara blir ord och formuleringar som gör att vi rör oss bort från centrum istället för närmare, dvs mot Jesus. Jag drömmer om en förvandlad kyrka som inte förlorar sin sälta, jag ber om en församling där vi i vår gemenskap och med tron i våra hjärtan kan tillsammans få svara på den stora frågan; var finns Gud. Di skriver själv att du känner Guds närvaro varje dag. Där är Gud. Det är mitt svar ikväll på din fråga. Gud är där du är. Det är aldrig Gud som rör sig bort från oss utan vi från honom. Men om vi kan känna Guds närvaro i alla kyrkor och gudstjänster? Där är jag inte lika säker. Jag har varit på gudstjänster och känt att Anden vänt i dörren, "här är jag inte välkommen". Där det inte finns rum för Gud... Utan Anden hjälper det inte vilken kyrkohandbok vi använder. Gammal eller ny. Det Anden vill tända är våra hjärtan, för att vi ska kunna svara: Här är Gud!
Det ligger mycket i det su säger, att man måste komma till en slags nollpunkt för att bli mottagliga. Att det är när vi inte har så mycket att försvara som vi kan ta emot. Det kanske är när vår egen stolthet och prestige rasar som vi öppnar vårt hjärta för Gud och kan ta emot den kärlek Han vill ge....
Så har då jag upplevt det i alla fall, så jag instämmer med dina ord.
Tack!
Till Cissi och hennes inlägg. Jag vet vad du menar. Jag stod vid avgrunden en nyårsafton 1969 - 1970. Begå självmord eller inte. Jag hörde sång från en byggnad. Utan att fundera över det gick jag in i huset. Det var ett möte i en Pingstkyrka. Efter en stund upptäckte jag att en förändring skett. Jag var ny och hel. Så upptäckte jag vem Jesus är.
Liselotte. Tack för alla insiktsfulla tankar du sprider. De ger mig inspiration och löften om en kommande ny och ren värld. Där kan vi bo utan rädsla - förvirring och oro. Vi har fått se Ljuset.
Nils Berghänel
Skicka en kommentar