Hur går det?

Frågan kom lite överrumplande Men någonting i tonen sa mig att det inte gällde skorna som jag prövade och valet jag försökte göra. Hur går det med allting? Kan man skiljas och ändå ha frid med Gud? Det går bra, svarade jag. Kan du känna Gud, kan du känna någon tröst i allt som varit så jobbigt? Jag funderade lite på vad jag skulle svara. Har jag det? Då kommer jag tillbaka till frågans kärna som jag insåg inte gällde min skilsmässa och mina känslor... Utan snarare den stora frågan ut i luften: Hur får man frid med Gud när världen rasar och allting går sönder? När man ser hur barnen far illa och förtvivlar utan att förstå. Som måste lära sig att hantera ett helt nytt sätt att leva som dom inte kunde föreställa sig. Bygga upp två liv istället för ett, ett hos mamma ett hos pappa. Nya konstellationer. Besvikelse och hopp. Hur går det? Ibland går det jätte bra. Ibland vill jag bara lägga mig ner. Orkar inte mer nu...

Vi enades om att det är svårt att vara ensam mamma. Om stunder av vanmakt. Men hur långt kom vi i samtalet om Gud? Svarade jag någonting egentligen? Kanske inte. Möjligheten att få berätta rann ur handen på mig... Berätta om tron som bär, tron som är bortom alla känslor. Det minns jag i alla fall att jag sa. Att Guds närvaro och existens tack och lov inte är beroende av vad jag känner. Gud är större än så. I frågan bodde en längtan efter att själv få berätta. - Jag tror inte , fast jag tror på något... och jag undrar så varför Han inte gör något... Så jag lyssnade mest istället, och tänker att det är nog så som Gud ofta gör. Lyssnar och lyssnar, innan han börjar tala. Vi måste får börja med att berätta. Som Jesus på väg till Emmaus. När han slår följe med lärjungarna. Först låter han dem berätta. Hur är det? Hur går det? När livet rasat sönder för er. Hur har ni det med Gud...

Hur går det? Jo, det går faktiskt bra...