Vi satt vid campingen på Gullbrannagården, grillen var tänd och barnen spelade boll. Från Skeppet hördes musiken dåna från musikfestivalen. Tusentals ungdomar, familjer om vartannat, få lediga platser kvar på grönytorna. Plötsligt hörs sirener en bit bort, en gång, två, tre och fyra gånger, kanske fler. Det måste vara något allvarligt, säger vi. Men det blir kväll och vi somnar i vårt tält. Dagen efter då jag har lämnat barnen på barnmöte så går jag ner mot receptionen. Det är inte som vanligt. Flaggan är på halv stång. Något har hänt. Jag går och frågar. Det mumlas runt om mig. Jag läser en affisch om en minnestund som har varit för en timme sedan. En trafikolycka i Tönnersa, en liten bit bort. Fem ungdomar som åkte för att köpa godis. De fick solen i ögonen, körde ut i korsningen utan att se inte den andra bilen... De kom inte tillbaka. Två har fått komma till sitt himmelska hem... De andra är skadade. Och ungdomarna på plats är skakade, liksom vänner, kamrater och förkrossade föräldrar. Fest och glam dämpas. Livets allvar bryter rakt in. Allt blev plötsligt så annorlunda.
Men någonting mer händer runt omkring oss under de dagar som går. Det här också en festival med ett himmelskt, hopp, en tro på ett ljus i mörkret. En väg vidare. Den som tror på mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. Mitt i allt det svåra och mörka fortsätter Gud att handla, att agera. Arvids och Victorias tända ljus berättar något för oss. Deras liv som också vittnar om den tron. Vi märker det i orden i gästböckerna, tron på Honom som har brutit dödens udd med sitt eget liv. Som tänder vårt hopp om att få ses igen. Att detta inte är slutet. Berörda av döden blev människor också berörda av livet. Unga människor som kanske fick möta sin första svåra förlust och nu känna vanmakten, litenheten. Insikten att vi inte är odödliga - för det här livet. Men ur meningslösheten fortsätter Gud att tala till oss, tala med oss om hoppet och om tron. Att det inte finns någonting som kan hålla tillbaka Guds kärlek och tröst, inte ens smärtan, förlusten och döden. En Gud mitt i stormen , mitt i kaoset, i smärtan och vanmakten. Som inte gömmer sig undan när det blåser kallt. En Gud som är. Då lyser orden alla dagar så mycket tydligare... Därför bar den avslutande sändningsgudstjänsten också ett hopp, inte bara om det himmelska livet utan också om ett meningsfyllt liv här och nu.
Och vi sjöng
Gud för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart, mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar