Jesus i stormen

Vår ska inviga vår ikon i sakristian i Skärhamns kyrka nu i helgens söndagsmässa med motivet Jesus stillar stormen. Hur ofta upplever vi inte stormar i vårt eget liv. Vi sitter vid ett bord, i goda vänners gemenskap och pratar, plötsligt ringer telefonen, tårar, förtvivlan. Någon är ledsen och vi alla berörs. Det stormar vågor in från en annan människas liv in i vårt eget. En annan gång är det våra egna stormar som gör vågsvall utanför våra egna liv. Vi lämnas inte oberörda, reagerar på olika sätt. Någon försöker hastigt agera, lösa situationen, komma med goda råd eller handfasta grepp. Precis som jag tänker mig lärjungen Petrus, han var ofta snabb till handling, på gott och ont. En annan förlamas och blir inbunden eller omskakad.

I ikonens mitt finns Jesus. Han sträcker sin hand och befaller stormen att stillna, för oss in i frälsningens hamn, in på lugna vatten. Viktigast för mig är vissheten om att han är med i båten, från allra första början, redan när vi lägger ut. Han ligger och sover, men hans hjärta är vaket, han hör vår bön om hjälp. Han är där i vår rädsla och ångest. Alltid vaken, hör bår bön... stillar mina stormar, tar min rädsla i sin famn...

Tog jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig. Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bli natt omkring mig», så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset. Psaltaren 139