fast jag är lat...

Vi sjunger en sång till maten varje dag. Sången är barnens val och de sjunger den med stor inlevelse och lär ut den till varje gäst som äter med oss. En del kan ta till sig den, andra reagerar negativt på texten

Gud är god mot mig

Gud är god mot mig

Han ger mig mat fast jag är lat

Gud är god mot mig! Hej!

Det är när vi kommer till detta med "lat" som gör att många reagerar. Jag är väl inte lat! Jag har minsann förtjänat både min lön och maten som står på mitt bord... Och vem vill föresten kallas lat... De allra flesta av oss sliter ihop ett gott dagsverke innan vi går och lägger oss. Mina barn har inga problem att ta till sig detta att de är lata... De vet att de inte har gjort ett dugg för att maten ska stå på bordet. Men de vet också vem de har att tacka. Före maten tackar vi Gud för Guds gåvor, efter maten tackar de mig för att jag tillagat den efter bästa förmåga. Ibland låter det så här. Tack för maten, fast det inte var så gott...

Vi lever i en tid som är så oerhört fokuserade på våra meriter. På vad vi gör och vad vi förtjänar. Det är som om vi glömt bort nåden och från vem allting i grunden kommer ifrån. Visst, har jag förtjänat mitt levebröd, min lönecheck. Men vad är pengar om inte Gud ger oss av sin skörd? Man kan inte äta pengar, eller arbetstimmar... Eller goda gärningar. Jag tror att vi behöver flytta vårt fokus bort från mänsklig strävan till Kristus för att kunna förstå nåden. Att vi behöver klä av oss en del av vår självtillräcklighet. Se att Guds kärlek och nåd inte är beroende av våra förtjänster. Inte heller maten på vårt bord. Det innebär inte att det är fullständigt egalt det vi gör. Att vi kan synda på nåden. Att vi inte ska bry oss om att göra ett gott arbete eller leva ett gott liv. Men vi får inte glömma bort vem vi har att tacka. Och komma ihåg att det inte är våra gärningar eller förtjänster han vill ha, inte heller vår självrättfärdighet. Han vill att vi ska leva det liv som utgår från honom, att vi inte ska gå i vår egen kraft utan i Hans.

Han ger mig mat fast jag är lat. Precis som med lönekuvertet. Det är i princip lika stort varje gång. Det händer att jag tycker att jag får mer än jag förtjänar. (Säg inte det till min chef!) Andra gånger har jag slitit riktigt hårt för det. Men Gud är god mot mig. Guds kärlek och nåd får jag varje dag, inte efter mina förtjänster utan för vad han en gång gjort för mig på korset. Det som han gjorde för dig och mig. Och även om vi var den ende syndaren som stod där nedanför korset så skulle han kliva upp på korset ändå. För min skull. I det perspektivet har jag inte mycket att komma med. Det är inte meningen heller. För om vi kunde allting själva skulle vi inte behöva Honom. Det är inte våra prestationer som Gud vill ha, utan att vi vänder oss till honom i glädje, lovsång och tacksägelse. Det betyder som sagt inte att vi ska synda på nåden... att vi kan bete oss hur som helst. Men det betyder att vi alltid får komma tillbaka till honom. Fast vi är lata ibland...

Lukas 12:24 "Ge akt på korparna. De sår inte och skördar inte, de har inte förrådsrum eller loge, och ändå föder Gud dem. Hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna?".