Jag vill vara med min älskade...

Jag vill vara tillsammans med den jag älskar. Jag vill känna hans närhet, söka hans blick, bli berörd av honom. Jag vill att våra liv ska mötas och att kärleken till varandra ska få en plats att växa på. Jag tror att det är så med kärleken. Att vi bara vill ha mera av den vi älskar. Av den som älskar oss.

Men varför är det inte alltid så med tron? Ett annat samtal kommer för mig när vi talar om detta, några vänner och jag. När vi talar om längtan efter kärlek och gemenskap. Längtan efter en livskamrat. Men när man inte vill ha mer av Gud? Här i Bohuslän så är det flera som drar sig för att gå fram till nattvarden. Det är något man gör sällan, det är en helig stund som inte ska slitas på... En del går inte till nattvarden någon gång mer efter sin konfirmation... Nattvarden blir såsom ett dop, en engångshändelse när vi får ta emot vad Gud vill ge. Själv går jag ofta och gärna. Tar emot brödet ur Jesus händer, när han sträcker sig själv till mig. Sitt liv för mitt liv.

Honom vill jag vara nära. Och jag vill bara ha mer. Inte bara en gång utan gång på gång. Precis som jag älskar min älskades kyssar. Inte säger jag väl: "Det var så fantastiskt den första gången du kysste mig att jag vill leva på minnet av det som var". Nej, jag vill bara ha mer! Den vi älskar vill vi vara nära. Och älskar vi Gud vill vi vara nära Honom - som älskar oss, som säger "Den som kommer till mig ska jag inte visa bort". Inte någon gång sade han till någon: "Akta dig, du kan riskera att få för mycket av mig..." Vi kan aldrig få för mycket av Jesus!