Gud är död, Jesus är en saga

Orden från rubriken mötte mig då jag passerade hand i hand med min yngsta, min 6-åriga dotter. Bakom ett tak över en dörr intill en av klassrummen stod en pojke, inte otroligt att jag döpt honom för 8-9 år sedan. Han ropade då han fick se mig; Gud är död, Jesus är bara något man berättar, en saga som man har hittat på. Jag som gick över skolgården med min dotter i handen hade så mycket annat att tänka på än så efter att inte ha träffat henne på en vecka. Vi hade saker att dela, att berätta för varandra. Hon om sin vardag, sin skoldag och jag om vad jag hade gjort under den tid som vi inte hade varit tillsammans. Men det gick en tanke genom mitt huvud. Hur känns det i hjärtat på min dotter att höra dessa ord, hon som älskar Jesus? Jag kan ta det som vuxen, jag är inte lika utsatt. Men vad gör det med hennes barnatro? Jag tänker tillbaka på diskussionen som har pågått här på min egen blogg om trons påverkan på barnen, ur olika aspekter. Det som pojken gav uttryck för är inte bara en påverkan som utan tvekan kommit från annat håll, förmodligen från hans föräldrar, det är också en totalt bristande respekt för människor och att man kan se på livet ur olika synvinklar och perspektiv. Att vi tror olika respekterar jag, men att vi behandlar varandra med respekt oavsett vår tro, det önskar jag... Jag vill inte att jag tillsammans med min dotter ska bli hånade för vår tro. Det är okej om jag blir det. Jag kan ta det. Men min dotter är bara 6 år. Hon ska inte behöva det. Liksom han ska få tycka vad han tycker. Ett busstreck tänker någon, och jag tänker, visst var det så. Men det går ont, inte i lika mycket i mig som i min dotter...