Kyrkan och plattityderna

Man kan inte vara kristen på egen hand, kristen är man i gemenskap, säger Ann Heberlein i Kyrkans tidning (Dagen) då hon meddelar att hon eventuellt är på väg att lämna Svenska kyrkan. Men vad händer när man ser hur den gemenskap man vill tillhöra och längtar efter vattnas ur på det som för oss samman, gör oss till ett? – Jag är fruktansvärt besviken på bristen på teologisk bildning och teologiskt djup i gudstjänsterna. Till kyrkan kommer jag med min sorg och längtan, och glädje, för att få höra Guds ord. Men det jag får är plattityder om livspussel och miljö, och uppmaningar om att kramas lite. Det där dravlet finns redan i P1 och P3, på kultursidor och i morgonsoffor, jag behöver inte det i kyrkan också. Där vill jag få Guds ord.

Jag vet inte hur Ann känner, men jag känner igen en sorg som är mångas och också min egen. När frågan om mitt liv, mitt vara och min existens, meningen med mitt liv och min framtid med Gud här på jorden och till ett liv i evigheten begränsas till moraliska och etiska plattityder blandat med efterföljande kaffe med dopp. Där miljöfrågan har gjorts till den saliggörande. (Observera att jag inte är emot miljöarbete, det har alltid varit ett viktigt engagemang i mitt liv). Men var finns orden som ska föra mig längre på helgelsens väg? När får jag höra orden som rör vid mitt hjärta och förvandlar mitt liv? "Religiös vilde" kallar hon sig, trött på kyrkans ängslighet. Jag vill leva i en kyrka som vågar tala om vägen tillbaka till Gud, om livets brustenhet som längtar efter att helas, men alltför ofta talar hon om vårt yttre liv och mer sällan om vårt inre. Jag tror ju att det är där det börjar. Jag tror inte att vi når föräldrarna via barnen i familjegudstjänsterna, jag tror inte att vi skapar en väg till tro bara genom att tala om räddningen av moder Jord. Vägen till tro går genom hjärtat. Att veta hos vem vi är hemma. Därför tror jag att vi måste börja tala allvar. mer än vi gör idag. Vi lever i en värld som håller på att gå under, inte på grund av klimathotet utan på grund av ett andligt självmord...

Jag älskar Svenska kyrkan. Här är jag kallad till tjänst. Jag vill inte lämna henne, har inte tänkt tanken, men på senare tid har jag mött fler och fler som har gjort det. Inte för att man tar avstånd från tron utan för att man upplever att vår kyrka har gjort det. Jag skulle vilja säga; Kom tillbaka, låt oss be om att Guds Ande ska röra vid vår kyrka och väcka oss ur vår ängslan. Låt oss våga tala om vår tro, om Jesus Kristus som ljuset, livet, vägen och Sanningen. Det är outstandning det vi har att komma med! Det är inget att skämmas för.