För tio år sedan

Söndagen den 6 september eller hellre 13 söndagen efter trefaldighet som det var i söndags, så höll jag min installationspredikan här på Tjörn. Precis som med livet för övrigt så hade jag ingen aning om vart det skulle föra mig. men en sak är säker, jag trodde inte att livet skulle bli så som det nu är. Det har blivit både bättre och sämre än jag trodde att det skulle bli, men framför allt vilket är viktigast, har det blivit mer annorlunda än jag någonsin kunde föreställa mig. Och det är det jag vill ta fasta på. Jag är inte mycket för jämförelser eller graderingar. Barnen älskar sådant, allt ska ställas upp på en skala, bästa kompisen, bästa sommarminnet etc. Bästa leksaken, mysigaste gosedjuret. Jag vet vad som toppar min lista. Allt annat får blandas i en röra efter det. Han som har lovat att gå vid min sida alla dagar till tidens slut. Om allt annat har förändrats på de här åren, så står det fast. Jo, jag bor visserligen i samma hus som jag flyttade in i då. Men nu bor jag ensam här med barnen, det gjorde jag inte då. Vi flyttade in med sorgen och saknaden efter Samuel som föddes död 8 månader tidigare, i december 1997. I prästgården i Sibräcka har jag fått ta emot två barn till. Som en vecka bor här, nästa vecka bor hos sin pappa. Dom är inte ensamma om att ha det så... jag är inte ensam om att tänka att det var inte så det skulle gå.

Och jag tänker mig att man emellanåt kommer till sådana här stunder av summeringar. När man lämnar något bakom sig eller när man är på väg att ta ett nytt steg. För mig är det ett både och, det är väl ofta så. Att man måste lämna för att bygga något nytt. Riva det gamla. Lägga en ny hörnsten. Nu är det tyst och lugnt denna måndagsförmiddag. Barnen är i skolan. Jag är ensam hemma. men jag är inte ensam, det är stort, jag är inte ensam.

Läste just igenom predikan som jag höll för tio år sedan just denna söndag enligt evangelieboken. Ofta lever vi efter datum och kalendrar, men ibland får vi hellre följa evangelieboken... Och i denna dag av summering, framtidstro och tillbakablick så finns en stor portion av självrannsakan. Inte minst efter vad jag skrev i gårdagens blogg. Längtan efter fördjupning i kyrkans tro och liv och förkunnelse. Och när jag läser de predikningar jag själv höll för tio år sedan så ser jag att något saknas. Som jag hoppas att jag är på väg mot att finna mer av. Längtar efter. Vill ge vidare av. Att gå på djupet. Det är skönt att se att jag inte var färdig då. Att Gud bara hade börjat sitt verk. Väl är det, får jag säga. Och jag hoppas att han inte är färdig med mig!

Förresten har jag lagt min båt i sjön. En kommentar så här på slutet. Det betyder ganska mycket för mig. Ska skriva lite mer om det en annan gång. Lägger i båtar gör folk här ute varje år. Men knappast så sent som i mitten på augusti. Min båt har väntat länge på detta. Jag med. För mig var det ett stort steg. Små saker kan betyda mycket. För mig ar det stort att få vara kapten på min båt. Nu vill jag lägga ut, på djupa vatten. Och jag är inte ensam i min båt...