Som hjorten trängtar...

Tankar från 42 Psalmen i Psaltaren och evangelietexten om Marta och Maria

För länge sedan vandrade vi i fjällen, min familj och jag. I sällskap hade vi vår hund. Vi gick längs fjällkanten. Långt nedanför glittrade den avlånga fjällsjön. Men vi hade inget vatten att dricka, det hade tagit slut sedan vår förra rast. Hunden sökte i varje ravin efter ett vattendrag. Vi visste vad vi längtade efter, vad vi behövde. Och ju längre vi gick desto tyngre blev packningen på våra axlar. Samtalet tystnade på våra torra läppar. Vi tänkte samma sak: Vatten!

Som hjorten trängtar till bäckens vatten, så längtar jag till dig, Gud. Jag törstar efter Gud, efter den levande Guden. När får jag komma… när får jag träda fram inför Gud? Ständigt frågar man mig: Var är din Gud? Ps 42

Ibland kan vi söka, irra och längta efter något som vi ännu inte vet vad det är. Varför är du så tyngd av sorg min själ, vad är det som fattas dig? En del går hela livet med sin längtan, vet inte var de ska släcka sin törst. Dricker ur olika källor men går lika otillfredsställda därifrån. Säger: "Jag tror att det finns något eller någon. Men var finns vattnet som släcker törsten?" Medan andra finner källan och dricker sig otörstiga av strömmarna från det levande vattnet. En del söker länge, någon annan befinner sig på en plats där de varit många gånger förut men där Gud nu har stämt till möte. Gud som vet var vi finns och vet vart vi brukar gå.

Minns ni kvinnan vid Sykars brunn? Varje dag gick hon dit för att hämta vatten, vid en tidpunkt då ingen annan var där. Denna gång möter hon Jesus. De får vara ensamma. Ofta när Jesus möter människor så frågar han vad han kan göra för dem. Men den här gången är det han som ber: "Ge mig något att dricka." "Inte kan väl jag", svarar hon... Det samtalet leder till ett möte, en upprättelse, en bekännelse och en omvändelse. Det som för en del kan ta många år sker i denna kvinnas liv vid ett enda ögonblick och tillfälle.

Vi vet inte varför det är så men vi får vara trygga i att Gud inte ger upp sitt sökande efter någon människa, någonsin. Att längta efter Gud. Jag tänker på Marta i dagens evangelietext. Det är Marta som bjuder hem Jesus när han kommer till deras by medan det är Maria som genast slår sig ner vid hans fötter. Man undrar ibland om Marta inte unnade sin syster att få lyssna på Jesus? Eller var det så att hon önskade innerst inne själv att få sitta där? Att ensam få prata med honom. När ska jag få komma? När ska jag få träda fram inför Gud?

Kvinnan vid Sykar visste inte vad hon längtade efter, men visste att det fanns något eller Någon. I mötet med Jesus fick denna längtan ett hem. Det var dig jag väntade på. Här var den friska källan där hon kunde dricka sig otörstig på det levande vattnet. Sedd och funnen av Jesus.

Men Marta känner sig inte sedd. Säg åt min syster att hjälpa till! Jesus ser du inte mig? Jag vill också tala med dig. Som hjorten trängtar efter bäckens vatten... När Marta ser Jesus komma in i byn anar hon svaret på sina frågor och sin längtan. Nu går tiden och hon ser hur tillfället riskerar att gå förbi. Den lite frimodigare Maria tar all plats och uppmärksamhet. Är Marta rädd att Jesus ska gå innan hon hinner tala med honom? Är det därför hon ber Jesus att säga åt Maria? Marta säger till Jesus precis som hon känner!

När får jag komma, när får jag träda fram inför Gud…

För en del av oss blir vårt möte med Jesus som Marias. Någon öppnar dörren för att bjuda in Jesus och du finner dig plötsligt också där vid Jesu fötter. Medan det för någon annan, kanske någon som påminner lite om Marta, är en kamp, en riktig troskamp. Att slitas mellan olika viljor. Att vilja men inte våga. Det som verkar så enkelt för andra, dessa Marior som bara går fram och tar emot. Vad svarar Jesus oss på det? Gör dig inga bekymmer, ett är nödvändigt. Och där är vi idag i vår gudstjänst. Inför honom, vid hans fötter. Vi får komma med alla våra böner, vår längtan och vårt hopp, vår förtvivlan och vårt missmod. Vi får uttrycka det på vårt eget sätt. Släcka törsten i Jesus, i källan av liv. Vår längtan. Vårt hopp.

När vi gick längs fjällkanten för många år sen så ville vi bara släcka vår törst. Då vi äntligen fann vatten så gjorde vi något innan vi böjde oss ner på knä och drack. Vi lade ner vår packning på marken. Den som har gått länge med tung packning vet hur det känns att ta av den. Det är som om hela kroppen lyfter. Så befriande. För att ta emot behöver vi också lägga av. Det får vi göra också idag. Låt oss ta emot några ord från Gud innan vi lägger allt i Guds hand genom vår
överlåtelsesång.

Kasta alla era bekymmer på honom ty han sörjer för er. 1 Pet 5:7

Kasta din börda på Herren, han skall sörja för dig. Ps 55

Du som hör bön. Till dig kommer alla människor” Ps 65:3

Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Helige Fader bevara dem i ditt namn" Joh 14:9

Som hjorten trängtar efter bäckens vatten, så längtar jag till dig O Gud. Jag törstar efter Gud, den levande Guden. Varför är du så tyngd av sorg min själ, och full av oro? Sätt ditt hopp till Gud! Jag ska åter få tacka honom min räddare och Gud. Psalm 42

Jesus ropade: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten. Joh 7:37

Rena mig med elden från din Ande. Rena mig och gör mig mer lik dig. Låt mig dö från allt som är mitt eget i mitt liv. Använd mig, Gud, som Du vill.