Förresten...

När jag tänker efter på mitt tidigare inlägg. Hur kommer det sig att vi när vi är utomlands kan trampa druvor med både katoliker och ortodoxa, men fnyses det på nästan när vi talar om ekumenik här på vår egen ö... missionare, frikyrkofolk, pingstvänner... Där gudstjänster kategoriseras som det ena eller det andra. Hur bryter vi igenom desa murar? Tänker på psalmen Och ändå är det murar oss emellan och genom gallren ser vi på varann... Är det så vi vill ha det? Vilka vägar och stigar behöver vi trampa för att vi ska fårstå att vi är ett folk, också här hemma?