Jag borde vara för ung för att gå på mina vänners begravning, i alla fall mina jämnåriga vänners... Men idag tog vi avsked av en vän och kollega, Inger... Hon gav hela sitt hjärta, skrev jag när jag fick besked om hennes hastiga död. Smärtan och insikten att se den vita kistan, hennes bländande leende i det solbruna ansiktet... Det skulle inte behöva var sant... För Inger var allting heligt. Det var ett av de ord vi fick med oss idag. Samtalen efteråt talade också om henne, i vår familj fick hon namnet "ängeln"... sa en annan kollega. Inger hade en förmåga att smyga in i ett rum men utan att man riskerade att missa henne, genomskinlig, skir på något sätt, men ändå inte oansenlig... Tvekade inte att säga ifrån, fylld av respekt för andra, möttes med samma respekt. Man fick utrymme tillsammans med henne.
Inger talade ofta under mina första tjänstgöringsår hur viktigt det är med egentid, för reflektion, att inte bara rusa på, att inte glömma bort sig själv, sina nära eller sitt eget andliga liv. Vi delade samma smärta över prästlivets krav på administration och organisation, det var liksom inte vår grej, är fortfarande inte min, kämpar med det... de växande högarna med papper. Då under mitt första tjänstgöringsår förstod jag ännu inte var alla papper kom ifrån. Inger gjorde de prioriteringarna som jag trots hennes råd inte gjorde. Därför var det jag som kom att gå in i väggen, rusade rätt in i allt. Medan hon var den som trappade ner på sin arbetstid. Jag får en känsla av att Inger inte bara gav de goda råden utan också levde efter dem. Så är jag här idag, jag är kvar, hennes hjärta orkade inte mer. Men det slog ett helt liv...
På väg hem i bilen inser jag att Ingers råd hunnit ikapp mig. Alldeles för sent men inte för sent. Inger försökte berätta något för mig, redan då för 14 år sedan. På ett sätt är det som om hon fick ett tillfälle till. Jag får inte slarva bort det hon gav till mig. Hon var min mentor under mina första år i tjänst. Jag vet inte hur lång tid jag får, hur många dagar som är mina, men jag inser att jag inte är riktigt så rädd om dem jag har som jag borde vara. Det är lätt att ge löften en sådan här dag. Säga: nu ska det bli ändring och sedan falla tillbaka i gamla vanor. Jag har en för stor benägenhet att göra det. Därför ger jag inga löften. Men jag har inte glömt de goda råden jag fick av en god vän. Skulle min tid vara slut så önskar jag att detsamma skulle sägas om mig som min kollega idag talade om Ingers liv. Smärtsamt nog inser jag att det inte skulle vara möjligt. Hon hade i alla fall alltid en fulltecknad almanacka... Jag önskar att någon skulle ha något mer att säga. Jag vill leva ett liv som skapar förutsättningar för det.
Tack Inger för vad du har givit oss, av hela ditt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar