Hon gav hela sitt hjärta

Hon gav hela sitt hjärta, min kära syster i Kristus. Inger, min kollega och vän som jag saknar, som så många sörjer, som rycktes bort så hastigt i måndags i en hjärtinfarkt. Mitt i livet...
Inger var som en blomma, öppen, utslagen, välkomnande, inbjudande till samtal. Man drogs till hennes sällskap, samtalet med henne blev avskalat och öppet. Hon gömde sig inte bakom några masker. Kanske var det därför hon också arbetade i sjukhuskyrkan, jag tror att det var rätt plats för henne. Hennes värme och empati, hennes ljusa leende mitt i det svåra. Inget överslätande leende, utan fyllt av omsorg, värme och liv.

Inger var min assistent på prästvigningen. Hon höll sin hand över mig i bönen när jag skull tas i tjänst, och jag har känt den handen hela tiden på ett särskilt sätt, de goda råden, inget av så ska du göra, utan istället ofta: tänk så här, var uppmärksam på det, det här känner jag är viktigt för mig, kan det fungera för dig?

Nu är hon borta, inte bara min kollega och vän utan också en mamma och en maka. För tidigt, för hastigt. Det gör ont! Mest ont för dem som hon var oersättlig för, sin familj. Som behövde henne, älskade henne. För oss andra kommer livet att gå vidare, men för dem som drabbats hårdast är ingenting detsamma mer.

Vi är aldrig förberedda när det händer, aldrig någonsin. En dag står vi där själva, ett litet ögonblick, en sekund, och ingenting är mer som förut. Och vi vet inte hur vi ska komma vidare. Jag minns den dag vi förlorade vår son. Ett ögonblick, och ett liv var borta. Också då fanns Inger där. Lyssnande utan att behöva trösta, var just den som hon alltid var, närvarande och gav av hela sitt hjärta. Nu höll det hjärtat inte längre. Jag tror att det hjärtat hade så mycket mer att ge, men det hon har givit kan aldrig någonsin tas ifrån oss. Du är hemma Inger, alldeles för tidigt, men hemma hos Gud... Vilar i Guds hjärta...