Det gjorde inte jag, förrän idag då sonen på 9 år förklarade för mig. Träd som har en pålrot står raka som en fura men riskerar att knäckas i stormen medan andra träd med ytliga rötter välter omkull. Träd med en pålrot växer ner rakt ner under stammen som en påle i jorden och där nere grenar rötterna ut sig åt sidorna.
Hur stadigt står vi själva när stormen viner? Ibland kan det kännas svajigt, det händer också att vi knäcks, går sönder. Men bilden av pålroten fick mig att tänka på den påle som en gång ställdes ner i jorden på vilken man spikade fast Jesus. Ställd mot himlen förankrad i Guds kärlek... Vid den vill jag hålla fast, också när stormen viner. Det blir svajigt ibland. Jag har också blivit knäckt, gått sönder. Men upprättad genom tron på Honom, där är jag fast rotad...
Jag mins inte att jag läst om pålrötter i skolan... Det kommer förmodligen inte heller Ludvig att komma ihåg om 32 år... Om jag lever då ska jag försöka komma ihåg att fråga honom...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar