Att göra och att vara

När jag inte mår riktigt bra så går jag ofta in i ett görande... Jag klipper gräs, storstädar, skurar, röjer garderober... Dels för att det är lättare att tänka samtidigt som man gör någonting, dels för att slippa tänka, eller ta tag i det som är det verkliga bekymret. En tom strykkorg hos mig kan vara lika med hjärtesorg. Fast just nu så samlas stryktvätten igen. Men gräsmattan är klippt ;-)

Men jag undrar om det inte är så som vi ofta gör, även som kyrka och församling. Människor som hamnar i kris går ju också ofta in i ett görande, tar sig an saker eller bara plockar runt på grejor. Träd som håller på att dö skjuter massor av grenar och frukt. Men det blir ofta inga goda frukter av det. Och hur viktigt är det inte att ha oss själva med i det vi gör. Och Jesus. Ingen verksamhet kan stå på egen grund, ha sitt eget rättfärdigande om inte Jesus är med. Det hjälper inte hur bra det ser ut eller låter, det håller inte i längden..

Om rötterna är stadigt rotade och växer vid källan så gör det inget om det växer glest på grenarna ett tag... Vi blir ofta bekymrade för tidigt. Jag är själv den som alltid har bråttom och omedelbart vill se resultat. Och alldeles för fort tappar modet. Detta får bli min övning och prövning, att inte tappa modet och ge allting tid. Och hålla mig till källan...