fredag 17 oktober 2008

Bara vi gör nåt?

Vi talar om målskrivningsarbete i arbetslaget. Att helt enkelt formulera i ord vad vi vill och vart vi är på väg. Vi har ingen sådan nedskriven idag men vill tillsammans formulera en. Det innebär inte att vi inte har något mål eller viljeinriktning, inte alls. Men tänk så mycket som händer när vi faktiskt sätter oss och försöker formulera det målet. Och hur vi vill komma dit. Var och en i den tjänst, i det sammanhang där vi står med de unika arbetsuppgifter vi har. Och med detta vissheten om att vi är på väg, tillsammans.
Det påminner mig om Alice i Underlandet. Sagor är ju ofta pedagogiska, har något mer att berätta än sin handling, ett djup längre in i oss än själva storyn. Den här gången handlar det om Alice i Underlandet. Tala om vilsen resa!

Alice kommer till Underlandet och har inte en aning om var hon befinner sig. Hon är vilsen och orolig, frågande. Hon vet inte vart hon skall ta vägen. Då möter hon en märklig katt. Hon fattar mod att fråga honom om vägen.
– Kan du vara snäll och tala om för mig var jag skall gå?
Katten svarar henne:
- Det beror en hel del på var du vill komma.
– Jag bryr mig inte särskilt mycket om var jag skall, svarar Alice.
- Då spelar det heller inte så stor roll var du går, får hon till svar av katten.

Replikskiftet är inget nytt under solen. Men det handlar också om oss, om att vi kan vara vilsna ibland, inte riktigt veta hur vi ska göra i våra liv och i våra tjänster för att komma dit vi vill. Inte veta vilka redskap eller uttryck vi ska använda. I alla fall kan jag känna så. Men vilse kan vi ju bara gå om vi har ett mål, eller? Annars skulle det aldrig spela någon roll, om och vart vi gick. Att bara gå och gå för gåendets skull är kanske bra när man motionerar, men också motionen har oftast ett mål. Att må bra.
Vandra medan ni har ljuset, säger Jesus i söndagens evangelietext. Låt oss inte förblindas av alla ljusspektrum som lyser från olika håll. Det kan förvilla. Är det inte kännetecknande för detta med att ha gått vilse att man väldigt länge trodde att man var på rätt väg? Annars skulle man ju inte gått vilse. men ljuset ska leda oss, ditt ord är mina fötter lykta och ett ljus på min stig.

1 kommentar:

Cissi sa...

Du skriver så sanslöst bra Liselotte!!! Vilka liknelser...Alice i underlandet...så talande...tack och kram till dig! :)