Tack Gud för smärtan?

Jag möblerade om hemma igår. Först åkte det upp tre nyinköpta Billyhyllor till barnen. När jag ändå höll på så tänkte jag att jag lika gärna kunde möblera om vardagsrummet. Sagt och gjort. De andra tre Billyhyllorna som stod där skulle flyttas till andra sidan rummet, till motsatta väggen. Att ta ur alla böckerna först verkade vara onödigt, de stod bra där de stod. Så jag drog och baxade och fick dem på plats på andra sidan, utan missöden. Jag blev jättenöjd! Men med soffan som skulle byta plats med bokhyllorna gick det inte lika bra. Eller rättare sagt, för soffan gick det bra men inte för mig, jag tappade soffan - på stortån! Det gjorde väldigt ont. Men jag fortsatte och jobbade på. Så småningom tog jag av strumpan och såg en alldeles blå och blodig stortå. Då gjorde det ännu mer ont. Jag gjorde rent och idag är det rätt så okej.

Men någonting har hänt med tån. Istället för att känna smärta så känner jag ingenting alls. Jag ska inte säga vad jag kan göra med min tå... Men den har ingen känsel och jag kan bruka ganska mycket våld mot den utan att känna något. I längden skulle det sluta illa. Och det slår mig att just detta att kunna känna smärta är en stor gåva till oss människor. För vad skulle vi göra om vi inte kunde känna smärta? Jag läste en gång en bok av Henry Neuwen som handlade om detta och hans liv bland leprasjuka. Lepra, eller spetälska, fungerar så att de angripna kroppsdelarna förlorar känseln. De skulle kunna stoppa in en angripen fot i elden utan att känna smärta. Tacka för att du förmår känna smärta, sa de. Den skyddar dig och räddar dig.

Jag mötte en pappa häromdagen som förlorat sitt barn, en mamma för ännu några dagar sedan som råkat ut för samma sak. De berättade båda om sin smärta som jag känner igen från mitt eget liv och min egen förlust. Pappan berättade att han blivit känsligare, mer mottaglig efter det som hänt. Men om det vore tvärtom, om det vore med själens smärta som med min stortå? Hur mycket människa skulle det bli kvar av oss då? Varifrån skulle vår förmåga att känna empati för och omsorg om varandra och varandras nöd tas om vi själva inte förmådde känna smärta? Är det inte kännetecknande för psykopater, just denna oförmåga att känna in vad andra känner? För att man själv är avtrubbad?

Den smärta och de sorger och förluster som jag gått igenom i mitt eget liv, sorg, förlust, död, besvikelse och svek har satt outplånliga spår i mitt liv. Men jag ber till Gud att de aldrig ska göra mig avtrubbad. Att de istället ska öka min känslighet för andra människors svårigheter och att de också ska skydda mig och hjälpa mig. Att smärtan blir ett värn som får mig att säga stopp, om någon skulle bruka våld mot mig i mitt liv, utnyttja mig eller köra över mig. Att jag då ska få kraft att säga: Stopp, du sårar mig! Och att jag ska få kraft att hjälpa andra att sätta stopp på samma sätt...

Jag har varit i situationer där jag inte kunnat säga stopp, där jag inte heller har lyssnat in signalerna från mitt hjärta och min kropp. Det är då det går för långt. För om vi inte är okänsliga rakt igenom, vilket jag inte tror att vi är, så når smärtan till slut fram till den delen av oss som fortfarande har kvar sin känsel. Då får vi be att inte alltför mycket är skadat för att vi ska kunna läka igen...

Så trots att livet ibland gör ont vill jag ändå tacka Gud för att jag förmår att känna den smärtan. Och jag ber att den både ska skydda mig mot värre skador och bevara mig från att möta mina medmänniskor med något annat än kärlek och barmhärtighet från den Gud jag tror på. Den Gud som själv burit mer smärta än någon av oss någonsin kommer att göra...