Måste jag förlåta?

Ibland gör det så ont. Minnen poppar upp och påminner mig om den smärta som jag upplevt. Varför blev det som det blev? Hade jag kunnat göra på ett annat sätt? Jag vet inte. Min son vill ofta skruva tiden tillbaka. För att han tror att det går att rätta till saker och ting så att det blir så som han tror skulle vara det bästa. Men inte heller det vet vi, om det skulle varit bäst. Istället tänker jag tillbaka på ett annat barncitat. En liten fyraåring vid frukostbordet som säger: "Det är som det är, det går som det går." Jag vet inte var han fick den levnadsvisdomen ifrån. Inte från mig i alla fall. Jag tar till mig hans tankar, var han än snappade upp dem ifrån. För det låg något positivt och förväntansfullt i orden. Och samtidigt kanske detta att vi inte kan styra allt, inte ställa i allt. Ibland så ser vi bara det ske... som sker.

Nu är vi här, där vi är. Ibland gör det ont, fruktansvärt ont. Att stå mellan minnen och framtid, mellan nutid och dåtid. Allt det jag har idag har ett pris... Och jag vill inte vara utan det jag har... Så mycket glädje har det varit på vägen och samtidigt så mycket smärta. För mig är det ett tecken. Att Gud hela tiden går vid min sida, går med mig genom det allra svåraste. Och det svåraste av allt är - att förlåta. Därför ställer han sig vid min sida och stavar orden till mitt hjärta. Förlåt oss våra skulder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro... Och han är där, när jag försöker, när jag förlåter. Och han är där och läker de sår som fortfarande blöder. Gud förlåter och glömmer, vi "bara" förlåter. Vi gör vad vi förmår att göra. Och jag tänker att han inte begär mer av oss än så. För vissa saker vill jag inte glömma. Att det i den smärta som jag fick uppleva också bodde en stor kärlek - som jag förlorade. Men det fanns också en kärlek som jag vann. Som jag inte vill leva utan. Som jag aldrig vill förlora.

Vi vill så gärna att livet ska vara bara det ena, men det är också så mycket av det andra... Måste jag förlåta? var rubriken. Ja, det måste vi. Men inte för att någon tvingar oss, inte ens för att det är ett påbud från Gud själv genom Jesus. Ingen kan tvinga oss att förlåta, det kan vi bara välja själva. Men oförsonlighetens bojor är tyngre att bära än något annat. Och om vi tycker att den vi förlåter slipper undan med för lite... ja, låt så vara. Den största vinnaren är du själv, när du förlåter. Det är inte bara den andres bojor du låser upp och skuld du efterskänker, utan först och främst dina egna bojor. Oförsonlighetens tunga börda som med tiden bara blir tyngre och tyngre. Att förlåta, den andres skuld för din egen skull... Men så svårt det kan vara...