Inte för min skull, Schyman...

Gudrun Schyman får en helsida i Kyrkans Tidning denna vecka. Hon hör inte till mina favoritskribenter. Hon vill att kyrkan ska be och bekänna sina försyndelser mot kvinnorna genom tiderna, för att kvinnan har fått lida för ett patriarkaliskt förtryck, för den smärta som många kvinnor fått uppleva i historiens väg fram i ämbetsfrågan innan kvinnan fick tillträde till prästämbetet...

Säg förlåt! uppmanar hon ärkebiskopen att göra på kyrkans vägnar, som dess företrädare. Ärkebiskopen vill hellre tacka. Tacka för var vi är idag och i de tjänster vi står i tillsammans. Så vitt jag förstår så är Gudrun Schyman inte kristen. Det har inte hindrat henne från att bli inbjuden att tala i olika sammanhang inom kyrkan, bland annat på Forum för kvinnliga präster. Detta tycker jag är lite märkligt. Om man nu talar om kyrkans historia och ansvar för dess kvinnor så är vi i stort behov av att lyfta fram goda kvinnliga förebilder, vi behöver kristna kvinnor som mentorer i våra tjänster. För min egen del faller Schyman långt utanför det. Att Schyman inte är kristen (?) kan inte hindra henne att uttala sig i olika frågor. Men jag blir störd när hon försöker föra min talan. Att hon ställer sig på barrikaderna och ställer kyrkan mot väggen. Kräver upprättelse för mig och mina systrar. Kanske är jag för ung i min tjänst för att ha fått känna de hårda vingslagen från en annan tid och det motstånd som jag själv inte har upplevt. Jag har själv frågat mig i dessa dagar vad som skulle ha hänt med min kallelse om jag inte fått bli präst. Jag vill tro att Gud hade funnit en väg för mig att verka ändå. Om det är vad Gud vill att jag ska göra.

Själv kommer jag alldeles nyss från en gudstjänst. Den har vi firat tillsammans, män och kvinnor, präster och diakoner. Jag och min kollega stod sida vid sida och delade ut nattvardsgåvorna. Det räcker för mig. Försoningens hemlighet är inte stora ord eller åthävor, utan just detta, att stå sida vid sida i våra tjänster. Men att det patriarkaliska mönstret i samhället inte ger oss lika villkor är en viktig fråga. Schyman har på ett sätt rätt, att många kvinnor blivit offer för detta. Men det är inte så enkelt. Jag kan också se män, ämbetsbröder, som efter många år i tjänst berättar att de på grund av sin tjänst inte kunde ge familjen vad den behövde och barnen den närvaro som de skulle behövt från sin pappa. Där de varit frånvarande pappor men i stället allestädes närvarande präster i tjänst. De är också offer för ett system där det inte varit accepterat att göra ett annat val än att sätta tjänsten först, i alla lägen. Om det finns ett behov av försoning i kyrkan just i år då vi uppmärksammar 50 år med kvinnliga präster så är det något som inte bara rör oss kvinnor. Schyman tycks förresten förutsätta att alla kvinnor är för den ämbetssyn kyrkan officiellt håller idag, att kvinnor i prästämbetet bara är en jämställdhetsfråga, men så är det inte, det är också en teologisk fråga.

Jag håller med ärkebiskopen, att den väg som kyrkan har gått har för många inneburit en smärta. Både för de kvinnor som har berörts, som känt sig hindrade i sin kallelse, och för män som känt sig låsta i de patriarkaliska strukturerna i kyrkan. En smärta har också de känt som upplevt sig överkörda och misshandlade av det beslut som togs. Som hade en annan uppfattning. Får man skriva så som kvinnlig präst? Är det okej att försöka förstå hur mina ämbetsbröder känner som inte delar kyrkans och min ämbetssyn? Jag vet, det är inte politiskt korrekt att göra det. Men för mig finns ingen annan väg än just denna. Att lyssna och försöka förstå. Att se alla sidor av vår historia. Att inte stoppa in varandra i fack såsom vinnare och förlorare, offer och förövare.

Därför vill jag tacka för den mångfald som finns i vår kyrka, utan att ställa henne mot väggen, utan att kräva att hon ber och bekänner öppet och offentligt sin skuld. Jag kan inte begära det av min ärkebiskop, av min kyrka. Måhända har jag fel. Men jag tror på en annan väg, utan skampålar. Och när Schyman vill släpa dit kyrkans överhuvuden så protesterar jag. Hon har inte mandat att kräva det. Och det är inte försoning utan något helt annat, som varken tjänar kyrkans sak eller Guds rike. Men det har väl aldrig stått på Schymans agenda att göra det...