Jag tänkte att jag skulle städa mitt kontor. Det är ett sätt, kanske inte det bästa, att använda sin lediga dag. :-( Men det behövdes verkligen. Jag började med alla papper. Insåg då att jag behöver ett helt nytt arkiveringssystem. Då måste jag organisera om alla papper som redan kommit på plats - för att det skulle stämma, annars skulle allting bli förvirrat. Och så fortsatte det. Till slut såg kontoret tio gånger värre ut än det gjorde när jag började, liksom alla intilliggande rum. För någonstans måste jag ju lägga allt jag sorterade. Flyttade runt från fåtölj till bord, till golv och tillbaka till fåtölj... Stön...
Det är fortfarande rörigt, får nog så vara. Det syns inte men jag har faktiskt kommit en bra bit på väg. Även om det bara är jag som ser och vet om det. Men så slog det mig att det är precis så här det är med teologin. Till ytan kan det se ut som om allt är ganska bra, pusselbitarna passar ihop. Men så när jag börjar rota i en tanke så stämmer det plötsligt inte med allt annat jag tänkt. Och så plötsligt så står jag med ett sammanhang som inte går ihop. Nu är det väl inte så att teologins stora frågor plötsligt har klarnat och uppenbarat sin absoluta sanning för mig, det vore att ta i. Snarare vill jag försöka beskriva det smärtsamma som händer i processen att höra Guds tilltal och ta vara på det.
Tänker att det också var så för många i mötet med Jesus. När vi känner det där "stynget" i hjärtat som får konsekvenser för hela vårt liv. Mannen som uppmanas att sälja allt han äger, männen som låter sina stenar falla ur händerna när de lämnar kvinnan de tänkte stena. Grunderna för livet och hur vi tänker kring det förändras... Hur utmanande är det inte då när vi säger att vi tror på ett liv som aldrig dör. Jesus som stötesten... I alla fall blir människor upprörda när vi talar om honom som övervann döden. Om honom som ger världen liv. För om de inte tog Jesus på allvar skulle han väl inte skaka om så mycket när vi talar om honom. Om det inte vore sant skulle tron vara harmlös...
Att möblera om i våra tankerum ställer mycket på ända. Både på vägen från icketro till tro och vägen i tron... En gång kommer allt att stå klart...
Inlägg
2 kommentarer:
Dina meningar prickar rakt in i min hjärna (och ibland också hjärtat) och oj vad jag tänker efter att ha läst dina blogg-inlägg! :)
Jag har undrat länge varför reaktionen på att vara så kristen är så spänd.
Jag som nyss började gymnasiet var ju såklart hur nervös som helst dagen innan "tänk om alla dricker varje helg" och annat löjligt tänkte jag på. Men det fanns två andra kristna tjejer i min klass, och det tog ett tag innan vi förstod att vi tror på samma sak.
Det är ju inte direkt det första man säger till någon om man är kristen menar jag - mer än hälften av alla i min nya klass bar kors men bara tre är kristna?
Reaktionerna när de andra i klassen förstod att vi var kristna "på riktigt" och inte bara bar kors för att det är fint, var att vi var speciella.
Men det är vi ju inte!
Jag menar - hela vår tidsräkning utgår från vår religion, från Jesus!
Allt med kristendomen är så mäktigt - det var nog det jag ville få fram ur den här milslånga kommentaren egentligen.
Och så har jag funderat på att läsa teologi efter gymnasiet, jag måste fråga om du någon gång har ångrat dig?
(Och så har jag lösenord till min blogg om du skulle vilja svara där.
användarnamn: papegoja
lösenord: lilagroda)
Tack för att jag fick skriva av mig lite! :)
Guds Frid!
/Julia
Börjar med sista frågan. Om jag ångrat mig att jag läste teologi? Nej, jag har aldrig ångrat mig. Kallelsen att tjäna Guds rike som präst kom rätt så tidigt i mitt liv, och jag trevade mig fram. Men vad jag känner idag är att jag skulle vilja läsa allting en gång till. Jag var så ung, det är inget fel på att vara ung, jag blir berörd av din trosvissa öppenhet med din tro. Att stå fast vid den fast vi vet att Jesus för många är en stötesten, framför allt om vi inte är bara så där "lagom" kristna. Kanske var jag lite lagom förr? Vad ger det då idag? Att jag skulle vara kristen fundamentalist...? Förmodligen inte. Även om jag står fast rotad i dess fundament. Men när den helige Ande fick ett tag om mig och strömmade genom mitt liv på ett helt nytt sätt så började jag också att se på tro och liv ooch inte minst Bibelns ord på ett nytt sätt. Det är väl lite det som blogginlägget ovan handlar om. Att när man börjar röja runt så händer det en del. Håller förresten på för fullt att möblera om här hemma med. Flyttar alla möbler i olika riktinng. Det blir hela tiden ett bord eller en stol över. Kanske är en del som vi behöver göra oss av med? Om vi nu ska ta också det lite bildligt. Jag skulle vilja läsa igen, ta till mig all kunskap på ett nytt sätt. Jag hoppas att jag kommer att få möjlighet till det. Tror att jag nöjer mig med att svara på den frågan, den innehöll tankar kring det mesta. Kul att du gillar min blogg. Den kan ju förstås också vara en stötesten...
Skicka en kommentar