Att få ha det bra

Jag lyssnade på Roland Utbult idag, som talade om Räddningsmissionens arbete i Göteborg. Det grep tag. Jag som har det så bra, mat och kläder, ett hem och en varm säng att somna i varje kväll. En gåva, en nåd. Jag har bara varit utan tak över huvudet en enda natt i mitt liv, den tillbringades på en vind i ett hyreshus. Nog kunde jag fått någonstans att sova, hos någon vän, men den gången var det min unga stolthet som hindrade mig från att be om hjälp.

Roland sa något som ändå är angeläget. Att vi har rätt att ha det bra. Att vi inte behöver skämmas för att vi har hem och hus. MEN, vi har en skyldighet att hjälpa dem som är i nöd! Det vi har fått har vi inte fått för egen del. Jag tänkte på det i söndags då vi tog upp kollekt. En del tycker att det är jobbigt att gå med håven, att det känns som att tigga. Men att ge är en del av kristenlivet. Har just läst Apostlagärningarna om hur man delade alla medel och hade ett gemensamt ansvar för att alla hade vad de behövde. Vi lever inte som storfamiljer idag. Men vi är bröder och systrar i Guds familj. Det förpliktar.

Vi har ett fadderbarn i Afrika, men nöden finns också här hemma. Och jag tror att jag sover bättre om natten om jag delar med mig av det som jag har fått. För det är inte bara mitt för egen del. Dessutom håller jag med Roland om att det borde vara avdragsgillt med sådana gåvor. Så att man kan ge även av återbäringen tillbaka till dem som behöver. En stor del av Europas länder har det så. Men inte vi i Sverige... jag har rätt att ha det bra, men jag har en skyldighet att hjälpa dem som behöver...