fredag 28 november 2008

Att tro på jobbet...

Ingen ska behöva trakasseras på sin arbetsplats. De är både förkastligt och straffbart. Läser i Dagen om en man som blivit utsatt för trakasserier på sin arbetsplats för att han är homosexuell. Det är inte första gången det händer. Jag tänker på de många ord och uttryck som ofta far genom luften utan att vi faktiskt vet hur människor har det, så väl känner vi inte alltid varandra, ibland är det en hemlighet som delas av bara några få. Jag har homosexuella vänner som kan vittna om det.
Men jag har också andra vänner, som försöker leva öppet med sin kristna tro, också på sin arbetsplats, som kanske inte talar om det vitt och brett men som ändå någon gång kanske säger att man går i kyrkan eller markerar det genom att bära ett kors om halsen. Att jag har min Bibel med mig på mina tjänsteresor väl synlig och ber bordsbön till maten, är inte bara en självklarhet för mig, jag inser också att det är ett privilegium. Någon annan får kanske höra, nu ligger han på sitt rum och läser Bibeln igen, men vi går ut och festar! Är det någon vi måste acceptera att få höra? Att gång efter annan betraktas med löje och spe för vår tro? Eller är det trakasserier? Och min fråga vidare - skulle det hålla i arbetsdomstolen att anföra sin tro som skäl för att inte behöva utstå spott och spe medan man gör sig löjlig över det som är vårt livs värde och grund, mening och mål? Jag är inte så säker på att vi skulle få rätt och möjlighet att driva det vidare till den punkten. I detta kristofobiska samhälle så tycks det ju vara okej att vara allt annat än kristen. Det hade varit mindre kontroversiellt om han var buddist... Eller hur det nu var med rektorstillsättningen på Lunds Universitet. Jag märker att det i många sammanhang är två saker som är fel, det ena är att vara homosexuell, det andra att vara kristen... Jag gör inga fler jämförelser än så... Men märker vem som har media med sig och vem som har dem mot sig. Men på det personliga planet gör det nog väl så ont avsett. Att inte få vara den man är. Och vara accepterad för det.

Inga kommentarer: