Återvinningsstationen

Jag var på tippen idag. Så sade man i alla fall när jag var liten, tippen. Den plats där man tippade av allt. Det var förvisso enklare förr. Då körde man bara fram och så slängde man allting i en djup grop när allting pressades, krossades ihop. Det var lite spännande och otäckt att följa med pappa dit. Där jag nu bor i Sibräcka är det inte alls långt till Återvinningsstationen, ja så heter det, alltså inte längre tippen... man jag tippar av rätt bra här med. Skillnaden idag är att allting sorteras i olika containrar. Och så är det ju det här med fyndboden, där människor ställer sådan som faktiskt fortfarande går att använda men som man vill göra sig av med. Det har hänt att vi har fått med oss något därifrån tillbaka hem.

Men känslan av att lasta in allting i bilen och sedan göra sig av med allt är befriande. Allt skräp som låg i mitt garage har jag nu gjort mig av med. Jag gör rent hus helt enkelt. Hur känner du det när du har storstädat? När du gjort dig av med allt gammalt skräp? Det är en rätt så gammal bild för det här med att bekänna sin synd... Att göra rent hus i sitt inre. Men jag tänker att det är en skillnad. När Jesus kommer till mig så behöver jag inte rota och sortera i allt elände som jag har med mig. Han håller bara fram sin stora svarta sopsäck och där får jag slänga allt. Allt är borta och min börda har lyfts av mig.

Och framför allt är det en avgörande skillnad Det som jag har gjort mig av med hamnar inte i någon fyndbod. Det finns ingen som någonsin kommer att kunna rota bland gamla saker och hitta mitt namn på. Jasså detta, var Liselottes. Nej, säcken som Jesus samlat upp mina synder i är förseglad genom förlåtelsen. Ingen kan någonsin komma åt det igen. Inte ens Jesus. För han samlar inte på våra synder, han sitter inte och gottar sig i våra försyndelser och misstag. Han ser till att göra sig av med allt med en gång. En gång för alla. Vid korset utplånas allt. Så lätta mina steg är när vi får gå därifrån. För vi går tillsammans Jesus och jag... Och när jag någongång börjar älta det där gamla... så påminner mig Jesus. Rota inte i det där. Ta min förlåtelse på allvar! Jag vet att jag kommer att vara där snart igen, på tippen, både den himmelska och den jordiska. Det är så det är. Men jag säger det inte med resignation utan med hopp och tillförsikt. Jag vill och försöker göra mitt bästa. Men när det ändå inte blir som jag har tänkt, när jag inte gör det goda jag vill... Så finns det någonstans att gå, någon att komma till...