Sekularierserat Europa

Lyssnar på människor och tro, om varför Europa är så sekulariserat till skillnad från övriga världen. Det påminner mig om samtalet i kyrkan då hon skulle skiljas från staten. Man var orolig, man var rädd, både för sin egen del, anställningstryggheter etc, och dessutom orolig för var kyrkan skulle ta vägen rent teologiskt. Om inte den politiska makten hade sin hand med i kyrkan så befarade man att hon skulle utlämnas åt högerfundamentala krafter som skulle hota det som man upplevde att man nu hade uppnått. Jag vet inte om det var en typisk diskussion i Göteborgs stift där de olika krafterna inte minst i ämbetsfrågan slet församlingsmedlemmar och anställda i olika riktningar. Jag minns inte riktigt själv om jag var orolig för utvecklingen eller inte... Om jag nu var det så känns min oro inte helt befogad, även om jag inser att det tar tid för kyrkan att hitta en organisation som passar hennes nya kostym. Det är inte riktigt som hand i handske - än.

Men jag kan se och hålla med om att det som programmet "Människor och tro" belyser, att just den till staten knutna kyrkan faktiskt på ett sätt har bidragit till sekularieringen. Det borde inte vara så, eftersom kyrkan har så många beröringspunkter med människors liv genom alla de olika kyrkliga handlingar där vi möter våra församlingsbor. Svenska Kyrkan har ju ett stort inflytande i människors liv vad gäller att markera olika stora händelser i livets början och i dess slut liksom i de viktiga stegen i livet när vi går över från ett sammanhang till ett annat, till exempel äktenskapet. Konfirmationen är ju inte riktigt ett vuxenblivande idag som det var tidigare, alla mina konfirmandgossar har långa byxor redan när de början och de är inte särskilt vuxna när de slutar heller :-) Utan att bekänna sig som troende tycks den kristna gudstjänstens form ändå svara till människors liv och frågor. Och ibland så märker jag att kristen tro blir ett tilltal, större än man var beredd på... Det måste finnas någon anledning till att så många av våra församlingsbor som besöker kyrkan kanske högst 10-20 gånger ändå inte ifrågasätter sitt medlemsskap eller medlemsavgift...

Men till frågan, varför är då övriga världen religiös medan Europa i så hög grad har sekulariserats? Peter Berger, religionssociolog, trodde att religionens roll skulle minska och utvecklingen skulle gå mot ökad sekularisering. Men nu erkänner han att han hade fel. Den religiösa motkulturen mot sekularieringen tog fart genom nyandligheten. Världen har alltid varit religiös och är det fortfarande, men Europa är undantaget.

Jag har själv funderat på om de intensiva diskussionerna mellan troende och ateister och den kristofobi som går att avläsa i svenska samhällsklimat har sin motsvarighet i övriga världen. Att människor av olika religiös hemvist träter och strider med varandra vet vi, men här hemma står inte striden mellan olika religioner eller riktningar utan mellan tron på en Gud och tron på en icke-Gud, ateismen, där ateismen anser sig vara norm och den troende avvikande. Allmänheten är inte medveten om att Europa är undantaget i en troende värld. Det är ju en bekväm tanke, Européer gillar tanken på att världen blir alltmer sekulär, men om det inte är så? Vi ser idag en kristen kyrka som tar stora kliv fram i världen, framför allt på kontinenter där hon möter motstånd, där det är förenat med livfara att bekänna sig som kristen, där man får smyga med sina gudstjänster. Tänk vad man måste avundas oss som får ställa vår kyrka mitt i byn, synlig högt uppe på ett berg och ringa i våra klockor till samlingar och gudstjänster precis när vi vill...

Peter Berger menar att orsaken finns kanske just här, för att Europa till skillnad från övriga världen har levt med kyrkan som statskyrka. Den som blir förargad på staten blir också förargad på kyrkan, kyrkan kommer med i samma missnöjessvep. Och vad vi kräver av staten kräver vi också av kyrkan. Och glömmer bort att kyrkan har en annan Herre.

Franska upplysningen präglades av en antagonism gentemot kyrkan som kan höra ihop med arbetarrörelsens starka frammarsch som också riktade sig mot kyrkan. Inte utan orsak såg man väl också kyrkan som en av sina förtryckare... Men i USA fick varken upplysningsidealen eller arbetarrörelsen samma effekt i synen på kyrkan. När arbetarrörelsen i Europa fick en antikyrklig prägel brydde den sig i USA inte om kyrkliga frågor. I USA fanns det dessutom ingen statskyrka att vara emot. Och genom statskyrkosystemet blev det ju så att förtrycket av den fattige, utsatte och svage också upplevdes från kyrkans håll, fast det borde vara tvärtom...

Att det politiskt greppet om Svenska Kyrkan bör ha påverkat henne är ju ingen hemlighet. För en del är det oerhört positivt, gemenskapen har varit till ömsesidigt utbyte medan det ibland blivit destruktivt. Just nu hör vi en hätsk ton från den politiska vänsterrörelsen gentemot kyrkan och kyrkans roll i samhället. Man vill tvinga kyrkan och kyrkans tjänare att fortsätta gå i statens ledband, vilket vi kan utläsa inte minst genom vänsterpartiets krav på att införa vigselplikt för Svenska kyrkans präster och frikyrkliga pastorer vad gäller könsneutrala äktenskap. Men så vitt jag vet så har jag som präst både i den statligt anknutna kyrkan på den tiden eller som präst i Svenska Kyrkan som fritt samfund idag aldrig haft vigselplikt...

Alla dessa diskussioner, där ämbetsfrågan är en annan skapar en fokusförflyttning från det som är vår Kyrkas stora fråga, tron på Jesus som Levande Herre i våra liv. Jag menar inte att frågorna är oviktiga, jag är oerhört tacksam för att jag får möjlighet att verka som präst, utan en förändring i ämbetsfrågan hade det inte varit möjligt. Men jag kan också se att det finns krafter som verkar för att vi talar mer om ordningsfrågor än om den stora frågan. Jag kan ju se det även i mitt eget arbete på mikronivå, att mer och mer tid går åt att fylla i papper och redovisningar etc, än att göra budskapet levande och förkunnat utan bland människor. Samtidigt som jag vet att allt det där andra också är nödvändigt för att det ska fungera. Men det finns krafter, det får vi inte glömma, som vet var de inte vill att vi ska sätta fokus!

Det var en lång resa från sekularisering till politiserad kyrka... Men inte oviktig. Hur många gånger gör vi inte samma erfarenhet i vårt vanliga vardagliga mänskliga liv? Att vi satte fokus på fel saker och sedan inser att vi prioriterade fel. Idag är vår kyrka ingen livsviktig prioritering, men ändå väljer en större del av vår befolkning att tillhöra den. Det ger oss en enorm möjlighet, låt oss ta vara på den!