Det förlorade myntet

Jag förlorade mig i städning idag... Kökslådorna där pennor etc ligger var som vanligt stökiga. Då mindes jag attdär också skulle ligga ett presentkort som jag fått som jag nu vill utnyttja. Det har legat där hela tiden men nu var det borta. Jag letade över allt, hittade tillslut kuvertet som det legat i med en gratulation. Men inget plastat presentkort... I morgon skulle jag äntligen använda det. Sökte igenom alla handväskor, kanske hade jag lagt det i plånboken ändå? Om jag skulle få vägarna förbi butiken? Ingenstans. Då började jag gå igenom pappershögarna, ja just det, det var ju där det tomma kuvertet låg. Då visste jag ju i alla fall att jag flyttat på det. Kavajerna blir nästa resa efter handväskorna, i någon kavajficka kanske? Men jag använder ju dem så ofta så det borde jag väl ha märkt... Till jag kommer till den där smala svarta som egentligen är lite för trång... I fickan ligger ett hårt papper. Glädje och förhoppning tänds när jag kör ner handen i fickan och hittar presentkortet! Tack gode Gud! Där låg det! Jag blev så glad, summan var inte så stor men det var en gåva och gåvor ska man inte slarva bort, inget annat heller egentligen...

Jag kämpar med det, att organisera mitt liv så att jag inte tappar bort det jag behöver, viktiga kvitton och sådant. Rätt bra att ha innan garantin gått ut. Det är ingen annan som håller ordning på sådant för mig längre. Glädjen att finna det jag sökt efter är så stor. Även om det för någon annan skulle vara en struntsumma.

Tänk då glädjen som Gud känner varje någon blir funnen av honom och hittar hem. Att känna sig bortglömd, bortlagd, att ligga där i ett mörkt litet hörn i en ficka av livet och känna varsamma händer lyfta upp dig i ljuset och ropa av glädje! Där är du ju! Äntligen! Jag har funnit dig! Du är min dyraste skatt... Det är värt en stor fest. Och idag blir det tacksägelsefest här hemma, inte bara för det förlorade myntet som kom tillbaka utan för glädjen att om igen påminnas om att vi är älskade av Gud och får leva i tron på honom.