Hur står det till egentligen? Läser i artikeln (se länk ovan)
När riksdagens valmanskår till över 70 procent är synonym med Svenska kyrkans medlemskår, kan biskoparna rimligtvis inte påstå att de gör sig till tolk för en majoritet av vårt lands kyrkotillhöriga.
Läs gärna hela artikeln. Jag har inte engagerat mig så mycket i den här frågan tidigare, i alla fall inte officiellt. Frågan i det här inlägget gäller inte så mycket sakfrågan om vigsel och äktenskap utan det sätt på vilket man "samtalar" och diskuterar. I artikeln ovan ombeds biskoparna i princip att hålla tyst, knäppa till munnen. Så som jag upplever det idag är det så att alla läromässiga och teologiska beslut fattas efter devisen minsta gemensamma nämnare som alla kyrkans medlemmar kan ställa sig bakom oavsett kyrkans bekännelse och lära. Trons kärna och mitt förflyttas ut i den allra yttersta cirkeln av våra medlemmars tyckande av vilka många är rätt så likgiltiga för vad kyrka och tro är men ändå valt att stanna kvar som medlemmar. Att hävda att de 70 % i riksdagen som tillhör svenska kyrkan skulle vara helt synonyma med vad kyrkan i tro och liv står för och därmed göra riksdagen till en plattform för de beslut som rör kyrkans tro och lära är fullständigt absurt. Visserligen är det folkkyrkotanken utsträckt i sin yttersta förlängning som resonerar så.
Jag är inte på något sätt ute efter en elitkyrka där det inte finns rum för alla dem som kommer med sina tankar och frågor, sin tro och sitt tvivel, tvärtom är jag glad att få tillhöra vår kyrka därför att hon till skillnad från många andra församlingar ger rum för just detta. Här har vi en avgörande missionerande roll i vår möjlighet att möta människor, våra medlemmar som finns i den yttre cirkeln av kyrkans liv. Och den som är längst ut på väg inåt, mot tron kan vara oändligt mycket närmare Gud än den som befinner sig mitt inne i smeten men som har vänt bort sitt hjärta från Gud. Men vi som bärs av tron har också ett uppdrag att förvalta.
Och vi har en kyrka som i en obruten tradition har valt att låta våra biskopar fungera som andliga ledare, med ansvar för att kalla män och kvinnor till olika tjänster, pröva, uppmuntra och förmana församlingar i det det stift där de verkar. Att de då inte har någon som helst möjlighet att göra sin röst hörd i kyrkans ledning är en helt aburd situation. Visst kan det vara så att nio biskopar kan ha fel som artikelförfattarna hävdar. Men att de skulle ha fel bara på grund av att 70% av riksdagens medlemmar som kyrkotillhöriga i Svenska kyrkan vill fatta ett annat beslut än biskoparna kan inte vara rimligt. Det är att underkänna både deras teologiska kompetens och vilja till kyrkans väl.
Vi måste ge våra biskopar med det uppdrag och det ansvar som de har fått att förvalta ett handlingsutrymme att fullt ut få vara de andliga ledare som kyrkan givit dem mandat att vara. Men istället vill man sätta dem i koppel och helst med munkorg så länge man inte kan styra över vad de säger. Och även om jag inte håller med dessa nio biskopar till fullo i deras förslag över hur ett äktenskap ska ingås så bör de inte bli utskällda vare sig av kyrkopolitiker, eller präster för att de tycker i frågan. Åter påminns vi om hur den politikerstyrda kyrkan riskerar att kantra i fel dike om vi inte arbetar för samma mål. Men jag upprepar och betonar att det finns många varmt och innerligt troende med ett stort engagemang för kyrkan som sitter i kyrkomötet. Skulle aldrig påstå något annat. Men vägen dit borde inte gå genom ett politiskt mandat... Där våra biskopar bara har närvaroplikt men ingen beslutsrätt.
Läs gärna Göran Skyttes kommentar till artikeln ovan
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar