kändisar och sånt...

Jag var på en gudstjänst igår, en middagsmässa med ett gott ord inför rannsakan och bekännelse. Om att inte låta mitt eget liv, ditt eget ansikte ställ sig framför Kristi eget ansikte... Det är helt i linje med min prästvigningslöfte men gäller för var och en av oss. Inte att vi inte får vara omtyckta eller uppskattade för vad vi gör. Men för att Kristus ska bli förhärligad. Läste om en präst som kallar sig kändispräst. Hur blir man det? Undrar jag. Var att jag själv är känd eller för att jag umgås med celebriteter? Alla har ju rätt till en präst i livets alla sammanhang. En del av oss trivs bättre eller sämre i dem.

Kanske är det så att vi kan göra precis vad som helst så länge avsikt och uppsåt är det att visa på Kristus och inte på oss själva. Att det inte är vi själva som ska glänsa och synas. Och det i sig kan vara en kamp i denna längtan efter bekräftelse som människan bär på. Vad lägger grunden till den jag är? Att jag är någon? Några minuter i rampljuset? Att jag rör mig i rätt sammanhang eller bland "rätt människor"? Eller för att jag är någonsom Gud älskar och att alltid får vara nära honom? Det ligger en fara i att bli "kändispräst". Jag har sett det flera gånger, risken att bli narcissistisk och egenkär. Men att hitta en plats och ett sammanhang där man gnom den man är med de gåvor man har kan nå människor med evangelium, då är det gott. Och då är det inte så mycket att varken tala om eller lägga ut på sin hemsida. Själv är jag rätt nöjd med att varje dag röra mig tillsammans med världens störste och meste kändis. You know his namne... :-)