Tankar vid en vedhög

50 meter ovanför vårt hus växer små smala träd, mest alar som inte skulle växa där, förmodligen en del av växthuseffekten. Jag tog ner fem stycken idag, sågade upp och klöv till mysbrasa om kvällen. Samtidigt kommer för mig bilden av kvinnor som går många kilometer för att samla till samma ved, inte för mys utan för livets nödvändighet. För att hålla värmen, för att laga sin mat. mitt överflöd är deras levebröd. Om jag kunde tagit bara några av mina träd för att göra deras liv mer drägligt, bättre, tryggare. men inser att det är på helt andra områden som jag måste försaka, backa tillbaka för att alla ska få vad de har rätt till och behöver Samtidigt tackar jag Gud för att jag har armar som är friska både till att såga, dra, kapa och klyva... Jag har tak över huvudet, fler rum än jag behöver, mina barn har allt de behöver... Vi är trygga, vi är mätta, även om livet inte alltid känns bra. Men kanske går det inte att förstå hur bra vi egentligen har det om vi inte har prövat det andra livet, delat brödet med varandra. Jag inser, hur bra jag än har det, att människors nöd ändå är för långt borta för att jag ska kunna förstå. Och hur svårt jag har att lämna det jag har...