Ska vi åka dit?

Tittade på Göran Skyttes dokumentär Missionens människor i går tillsammans med några församlingsbor. Vi blev djupt tagna av engagemanget, tron och kraften. Man kan inte låta bli att bli berörd säger han, jo man kan men då måste man stänga om sig, och man måste vara öppen. Kraften i tron, evangelium i handling är slående. Men det som tog tag i mig var den kallelse Göran Skytte själv fick för att göra den här filmen berätta den här berättelsen, skildra de här människorna. I en sekvens i filmens inledning sitter Göran och samtalar med Ulla Svensson som varit ute i 38 år som missionär i Tanzania. Skulle du vilja åka tillbaka säger han. Och när hon svarar Ja, så replikerar han på sin skånska, - Då gör vi det. Just de orden gick som en stöt från filmduken in i mitt hjärta. För orden var inte Görans, det var så tydligt att de kom från Gud. Guds ord, Guds tilltal, Guds kallelse för den uppgift som låg framför honom. Att skildra Missionens människor. Samtalet efter filmen kom att han dla om mycket, om evangelium i tro och handling men framför allt om de goda frukter som såddes genom missionen från början på 1900-talet. Den mission som idag skördar de goda frukterna, och återvänder till oss i retur. För idag är det vi som bor på en kontinent som inte lärt känna Jesus, som inte vill höra talas om honom.

Om man i Afrika vänder sig till trollkarlar och magiska amuletter så har också vi sådana för att få frid i våra hjärtan. Piller och mediciner samt konsumtion Inget ont om mediciner missförstå mig inte. Men när jag lyssnade till berättelsen om den svårt sjuke pojken som var 21 år och vägde 31 kilo som togs till missionsstationens sjukhus, dödsdömd så började man med att kalla in ett böneteam som bad för honom i fyra dygn. Sedan berättade man att han skulle klara sig. Att idag be för en patienten, eller erbjuda förbön är straffbart och får erinran som påföljd. Självklart ska inte någon patient tvingas att ta emot förbön om man inte vill Om vi vill be för någon kan vi göra det i vår tysthet, många av os arbetar så med bönen som ett underliggande instrument i allt det vi gör. Men att bönren överhuvudtaget inte finns med eller ses ned på är ett tecken på att vi verkligen lever i ett sekulariserat gudsfrånvänt land. Till glädje och befrielse för en del, till smärta och sorg från Guds som saknar sitt folk.

Missionens människor var ett "komma hem" inte bara för Ulla Svensson men också för mig och den längtan jag bär på att få leva i ett land och en kyrka där tron på Jesus Kristus gör skillnad!