Snart kommer hela listan...

Jag surfar runt lite bland debatter och blogginlägg i frågan om äktenskap. Goda debattinlägg och hätska diskussioner blandas med varsamma formuleringar. Ser också en del som inte vet någonting om kyrka och tro - men som kräver gehör för sin åsikt om henne vare sig man står med i kyrkans gemenskap eller inte. Detta för mig tillbaka några år i tiden, till "Kallin-listan". Då kunde man stolt varudeklarera prästerna i för och emot. Nu vet vi var de står, vi har hela listan!

Idag är biskoparna oeniga i frågan om kyrkans möjlighet till vigselrätt. Delade i två uppfattningar. Men skiljelinjen går inte som en del vill ha det till att gälla samkönades rätt till äktenskap eller inte, utan i frågan om kyrkan ska hålla fast vid sin hittillsvarande vigselrätt eller välja bort den. För att stå fri att välsigna den relation på det sätt som man vill och kommer fram till ska vara kyrkans linje, gissar jag. Som det är nu går allting väldigt fort, och det är knappast gott för kyrkans och hennes medlemmars inre reflektion, inte minst ekumeniskt och internationellt. En hållning som i flera sammanhang kallas för feg... Jesus uppmanar oss att inte vara rädda. Det ska vi inte, inte heller vara rädda för att vara lite fega om det får stavas "reflektion" - då vågar jag vara feg! Utan att vara rädd...

Det som gör mig orolig är när bloggare målar ut alla med en avvaktande hållning angående vigselrätt och äktenskap som mörkermän(kvinnor) och svartrockar etc. Är det ett gott samtalsklimat i vår kyrka när vi som präster och kollegor drar ner varandras namn på det sättet? Med risk för att göra detsamma, vill jag säga, när jag kritiserar dem som gör så... Men det som blir plumpt skadar också vår kyrka, och då skadar det Guds sak. Och det är detta som nu oroar mig, att det, vad vi än tycker i denna fråga, utvecklas ett samtalsklimat som mer syftar till att skapa barriärer och högljudda monologer än samtal och samförstånd. Det som för många är en svår teologisk fråga, liksom ämbetsfrågan är och har varit, förvandlas till en fråga om att nu vara omodern mörkerman, där man misskrediterar varandra istället för att försöka samtala och förstå.

Helle Klein skriver i sin blogg:

Biskoparnas inlägg är bedrövligt. En ohelig allians mellan ganska radikala teologer som är för homosexuellas rätt till äktenskap och starkt konservativa som är mot har bildats. Dessa svenskkyrkliga biskopar gör nu dessutom gemensam sak med högerkristna och evangelikala frikyrkor. Det är milt sagt pinsamt!

Oheliga allianser? Är detta ett språk och ett samtal som hör hemma i vår kyrka? Är det så vi som kollegor och teologer ska tala med, och om varandra? Men hennes reaktion mot den "oheliga alliansen" är inte unik, den förekommer i många sammanhang. Den är det många som får känna på när man går in i en sådan. Gud nåde den som går utanför sin mall! Gå inte utanför din egen gräsmatta, tycks Helle med flera mena. Och samtalet förändras från respektfulla möten till barrikadering och misskreditering.

Därför oroar jag mig snart för att "hela listan" åter kommer att plockas fram, där var och en ombeds att bekänna färg, svara Ja och nej, utan att ges möjlighet till fördjupande samtal och försök att förstå och lösa en av många frågor som för en del är ytterst angelägen. Och det, om något, är pinsamt!