Vad jag säger och vad jag gör...

Jag skjutsar mina barn till pingisen, släpper av dem utanför och de frågar. - Kommer du in och tittar på oss idag mamma? Ja, jag kommer om en stund svarar jag, ska bara uträtta några ärenden. De har jätteroligt, själv är jag inte alls intresserad av pingis med uppmuntrar dem, de tycker båda att det är roligt. Men jag är inte där och tittar. Samtidigt så diskuterar vi i församlingen om hur det känns när vi ser hur konfirmandföräldrarna köra sina barn till kyrkan och släppa av dem för att att hämta dem en timme senare, förmodligen för att hinna uträtta några ärenden. En hörde en gång en konfirmand säga till en annan säga till en annan - ville inte din mamma följa med in? - Nej, hon tycker att det är pinsamt när hon inte vet hur man gör.

Själv begriper jag ingenting av pingis, och jag har faktiskt ingen behållning av det för egen skull. Men mina barn har det, och de har behållning av att jag delar deras glädje, försöker förstå vad de älskar. Kanske grips jag själv av glädjen? Vem vet?

Men pinsamt är det när våra gudstjänster avskräcker för att ingen vet hur man gör. Har samvaron med varandra i liturgin, i gudstjänstens lek inför Guds ansikte blivit så avancerad att det blir pinsamt för den som inte vet riktigt hur det går till? Som att stå upp och ropa hej när det är laget med hejarklacken på läktaren mitt emot som har gjort mål? Att vara ensam om att ha gjort rätt på fel ställe?

Kanske är det dags att göra gudstjänsten till en ovana eller i alla fall en gudstjänst för ovana... Frågan är om vi tror att det finns fler som har behållning av vad vi säger, gör lovsjunger och ber. Och att vi förmedlar angelägenheten i det. För om föräldrarna medvetet väljer bort gudstjänsten på söndagen så är det en tydlig signal till våra konfirmander om vad de tycker och värdesätter barnets eget gudstjänstbesök. Kanske är det dags att lära oss någon att våra barn, genom att börja göra dem sällskap! Även när vi inte förstår eller tycker att det är pinsamt.