bördor och kors

Tänker just nu mycket på Simon från Kyrene, skriver predikan om honom, han som stoppades och tvingades att bära Jesu kors. Jag tänker på alla de kors som vi tvingas bära, sorger, smärtor, oförrätter som andra åsamkat oss. Det där som gör att vi inte förmår att gå så upprätta som vi skulle kunnat gjort. För några år sedan så växte jag 1 centimeter. På något sätt så tror jag att det var ett kors som lyfts från mina axlar, som gjorde att jag kunde sträcka på mig i min fulla längd, förvisso ändå bara 161 cm. men tänk på andras kors som vi ibland också måste bära... Ibland gör vi det frivilligt, för att lätta en annan människas börda, detta att bara finnas till, vid någons sida, det kan vara ett genomtänkt beslut eller så är det bara så att vi råkar vara där just då...

Det förändrar oss... Tyngden, delandet... Den andra människans liv som liksom skaver sig in och lämnar avtryck i vårt eget, det kan man inte bara sudda bort...Men det finns också de sammanhang där en annan människas kors skaver sig in i vår egen kropp som gör att vi inte kan skydda oss. När den andra människans skuld, sorg, skam och smärta och allt hon blivit utsatt för väller över oss på ett oförskyllt sätt. Hur skyddar vi oss mot det? Hur ser vi klart? Vad vi kan och ska bära och de bördor som vi måste lägga bort och behöver bli befriade ifrån?