Vi såg på film med Kyrkans Unga igår kväll efter mässan, Mel Gibsons film Passion of Christ. Djupt tagna var ungdomarna av Jesus väg mot korset. Filmen är otäck, korsfästelsen är otäck, inte bara på film. Men in i historien kliver plötsligt en man fram. En man kom just förbi, på väg in från landet… Fram till nu har han varit helt anonym. Men är han, mitt i gatans larm och plötsligt befann han sig i händelsernas, historiens, och världens centrum. Simon från Kyrene som tvingas att bära Jesu kors. Du där, kom hit! Vem jag? Varför det? Låt mig vara, jag har ingenting med honom där att göra. Ta någon annan, låt mig gå…
Filmen tvingar ut lite mer av de korta versraderna: En man kom just förbi, på väg in från landet… Far till Alexandras och Rufus. Simon hade inget med Jesus att göra, kanske visste han inte ens vem mannen var, vars kors han nu tvingades att bära. Men Simons namn prickas in på kartan, i händelserna kring Jesus, och hans namn ekar genom historien. Mannen som var på väg in från landet… Soldaterna tvingade denne främling att bära korset efter Jesus. Han blev rädd och försökte att på alla sätt slippa undan. Han, en utlänning, en mörkhyad man, en judisk pilgrim, från Norra Afrika hade ingen som försvarade sig mot romerska soldater. Full av förebråelser och grämelse över att detta öde skulle drabba honom, bar han nu på korset. Han kände inte Jesus och hade ingen lust att bära hans kors. Kanske stod han sedan kvar på avstånd där på Golgota och hörde Jesu ord från korset såg det dramatiska slutet; först mörker över jorden, sedan en kraftig jordbävning då klipporna rämnade. Sedan kom ljuset tillbaka.
Simons historia kan också vara vår historia. Det kan också vara vi som varit på väg till våra göromål och plötsligt befinner oss ansikte mot ansikte med Jesus. Ingela Agardh berättar om det, hur Jesus plötsligt flyttar in, hon kapitulerar när inga argument längre fungerar för att förklara bort honom. Många är det som berättar samma sak, vi var bara på väg, precis som Simon, levde livet som vi hittills gjort, när vi plötsligt slår följe med Honom. Jesu kors drabbar oss. Precis som det drabbade Simon från Kyrene som fick i uppdrag att hjälpa Jesus att bära korset på väg till Golgata.
Simon försvann inte helt ljudlöst tillbaka in i historien, från den gången efter mötet med Jesus förändrades hans liv. Kanske berättade han efter Golgatadramat om vad han varit med om för sina pojkar, det måste i alla fall ha gjort ett starkt intryck på dem. Sonen Rufus blev evangelist i Rom. Korset förändrade Simons liv. Denne afrikan som blir den förste som bär korset i Jesu efterföljd. Men det var först efter uppståndelsen som han skulle kunna förstå vad han hade gjort.
Man blir annorlunda när man varit vid Jesu kors. Vad berättelsen om Simon också berättar är att det händer någonting med oss när vi kommer inför korset. När Simon burit tvärbjälken på vilken Jesus ska fästas, när han lägger ner den på marken så lägger han också ner sitt eget liv – inför korset. Korset förändrar, korset förvandlar… Det händer någonting runt kring Jesus. Tänk på officeren som utbrister: Den mannen måste varit Guds son. Kanske var det just den officeren som dragit in Simon i historien, som inte lät honom gå förbi. Simon försökte slippa undan. För Jesus fanns ingen sådan möjlighet. Det finns ingen annan väg för Jesus än korsets…
Finns inget lindrigare sätt att komma undan. När Gud genom Jesus helar vår sargade mänsklighet finns det bara ett sätt att göra det på, att gå till botten, också med ondskan. För att ingen ska kunna gå oberörd förbi. Ingen ska kunna säga; Jesus har inte med mitt liv att göra. Han gjorde det för oss, för alla och för oss. Kan vi då gå förbi korset utan att bli berörda? Visst kan vi det. Det kunde Simon också ha gjort. Han kunde arg och bitter ha gått därifrån för att Jesus förstört hans dag, hans resa, hans pilgrimsfärd på väg till en tempelplats, ett gudstjänstrum, där ute på gatan möter honom Gud själv, ansikte mot ansikte… Gud hade förberett honom på det här mötet. Utan att han hade en aning om det. Korset inte bara inte bara förändrar och förvandlar, det även överraskar. Det var först efteråt som Simon förstod vad han hade gjort, vem han hade mött.
Så kan det vara också på vår egen resa genom livet. Gud leder oss till möten, leder också dig och mig till olika kors. Våra egna och andras som behöver bäras på ett tag innan vi kan släppa dem. Att konfronteras med korset handlar om ett möte inte bara med Gud utan också med oss själva. Så utan att du egentligen har en aning om det, när du delar en annan människas smärta eller djupa nöd så kanske det först efteråt kommer ifatt dig, att det var Jesus du mötte då…
Han som delat alla människors nöd, som säger till oss, vad du gjort för mina minsta det har du också gjort för mig. Du och jag har ett val och en möjlighet. Men när Jesus dog på korset var det inte för att man tog hans liv utan för att han gav det. Av fri vilja. Simon från Kyrene valde att fortsätta följa Jesus. Han dras in i något som är större än han själv. Kanske är han också med och hör den romerske officeren bekänna. Den mannen måste ha varit Guds son.
Officeren nedan för korset hör vad Jesus säger, ser vad Jesus gör och ser hur han ger upp andan och dör, blir han helt överväldigad. Och kanske är det så att det är här - nära korset, nära Jesus – att där kommer bekännelsen. Tron, hoppet och kärleken. Lite längre bort står några kvinnor. Lite längre bort … Det tog lite längre tid för dem att riktigt förstå vad som hänt och vem Jesus var. Det är gott att Gud ger oss den tid vi behöver. Jesus tvingar sig inte på någon.
Ibland måste mötet måste verka färdigt först. När vi är beredda att göra ett val. Simon kunde inte välja bort att bära korset, men sedan kunde han valt att lägga det ifrån sig och gå därifrån. Du och jag kan inte välja bort Gud, men vi kan välja om vi vill att Gud ska ha något att säga till om i våra liv. Om korset ska vara vår väg till det liv som aldrig dör. Om vår Långfredag även ska bli vår påskdag.
Men korset både förändrar, förvandlar och överraskar oss. Och precis som med Simon från Kyrene men ibland är det först efteråt som vi verkligen ser det. Amen
Filmen tvingar ut lite mer av de korta versraderna: En man kom just förbi, på väg in från landet… Far till Alexandras och Rufus. Simon hade inget med Jesus att göra, kanske visste han inte ens vem mannen var, vars kors han nu tvingades att bära. Men Simons namn prickas in på kartan, i händelserna kring Jesus, och hans namn ekar genom historien. Mannen som var på väg in från landet… Soldaterna tvingade denne främling att bära korset efter Jesus. Han blev rädd och försökte att på alla sätt slippa undan. Han, en utlänning, en mörkhyad man, en judisk pilgrim, från Norra Afrika hade ingen som försvarade sig mot romerska soldater. Full av förebråelser och grämelse över att detta öde skulle drabba honom, bar han nu på korset. Han kände inte Jesus och hade ingen lust att bära hans kors. Kanske stod han sedan kvar på avstånd där på Golgota och hörde Jesu ord från korset såg det dramatiska slutet; först mörker över jorden, sedan en kraftig jordbävning då klipporna rämnade. Sedan kom ljuset tillbaka.
Simons historia kan också vara vår historia. Det kan också vara vi som varit på väg till våra göromål och plötsligt befinner oss ansikte mot ansikte med Jesus. Ingela Agardh berättar om det, hur Jesus plötsligt flyttar in, hon kapitulerar när inga argument längre fungerar för att förklara bort honom. Många är det som berättar samma sak, vi var bara på väg, precis som Simon, levde livet som vi hittills gjort, när vi plötsligt slår följe med Honom. Jesu kors drabbar oss. Precis som det drabbade Simon från Kyrene som fick i uppdrag att hjälpa Jesus att bära korset på väg till Golgata.
Simon försvann inte helt ljudlöst tillbaka in i historien, från den gången efter mötet med Jesus förändrades hans liv. Kanske berättade han efter Golgatadramat om vad han varit med om för sina pojkar, det måste i alla fall ha gjort ett starkt intryck på dem. Sonen Rufus blev evangelist i Rom. Korset förändrade Simons liv. Denne afrikan som blir den förste som bär korset i Jesu efterföljd. Men det var först efter uppståndelsen som han skulle kunna förstå vad han hade gjort.
Man blir annorlunda när man varit vid Jesu kors. Vad berättelsen om Simon också berättar är att det händer någonting med oss när vi kommer inför korset. När Simon burit tvärbjälken på vilken Jesus ska fästas, när han lägger ner den på marken så lägger han också ner sitt eget liv – inför korset. Korset förändrar, korset förvandlar… Det händer någonting runt kring Jesus. Tänk på officeren som utbrister: Den mannen måste varit Guds son. Kanske var det just den officeren som dragit in Simon i historien, som inte lät honom gå förbi. Simon försökte slippa undan. För Jesus fanns ingen sådan möjlighet. Det finns ingen annan väg för Jesus än korsets…
Finns inget lindrigare sätt att komma undan. När Gud genom Jesus helar vår sargade mänsklighet finns det bara ett sätt att göra det på, att gå till botten, också med ondskan. För att ingen ska kunna gå oberörd förbi. Ingen ska kunna säga; Jesus har inte med mitt liv att göra. Han gjorde det för oss, för alla och för oss. Kan vi då gå förbi korset utan att bli berörda? Visst kan vi det. Det kunde Simon också ha gjort. Han kunde arg och bitter ha gått därifrån för att Jesus förstört hans dag, hans resa, hans pilgrimsfärd på väg till en tempelplats, ett gudstjänstrum, där ute på gatan möter honom Gud själv, ansikte mot ansikte… Gud hade förberett honom på det här mötet. Utan att han hade en aning om det. Korset inte bara inte bara förändrar och förvandlar, det även överraskar. Det var först efteråt som Simon förstod vad han hade gjort, vem han hade mött.
Så kan det vara också på vår egen resa genom livet. Gud leder oss till möten, leder också dig och mig till olika kors. Våra egna och andras som behöver bäras på ett tag innan vi kan släppa dem. Att konfronteras med korset handlar om ett möte inte bara med Gud utan också med oss själva. Så utan att du egentligen har en aning om det, när du delar en annan människas smärta eller djupa nöd så kanske det först efteråt kommer ifatt dig, att det var Jesus du mötte då…
Han som delat alla människors nöd, som säger till oss, vad du gjort för mina minsta det har du också gjort för mig. Du och jag har ett val och en möjlighet. Men när Jesus dog på korset var det inte för att man tog hans liv utan för att han gav det. Av fri vilja. Simon från Kyrene valde att fortsätta följa Jesus. Han dras in i något som är större än han själv. Kanske är han också med och hör den romerske officeren bekänna. Den mannen måste ha varit Guds son.
Officeren nedan för korset hör vad Jesus säger, ser vad Jesus gör och ser hur han ger upp andan och dör, blir han helt överväldigad. Och kanske är det så att det är här - nära korset, nära Jesus – att där kommer bekännelsen. Tron, hoppet och kärleken. Lite längre bort står några kvinnor. Lite längre bort … Det tog lite längre tid för dem att riktigt förstå vad som hänt och vem Jesus var. Det är gott att Gud ger oss den tid vi behöver. Jesus tvingar sig inte på någon.
Ibland måste mötet måste verka färdigt först. När vi är beredda att göra ett val. Simon kunde inte välja bort att bära korset, men sedan kunde han valt att lägga det ifrån sig och gå därifrån. Du och jag kan inte välja bort Gud, men vi kan välja om vi vill att Gud ska ha något att säga till om i våra liv. Om korset ska vara vår väg till det liv som aldrig dör. Om vår Långfredag även ska bli vår påskdag.
Men korset både förändrar, förvandlar och överraskar oss. Och precis som med Simon från Kyrene men ibland är det först efteråt som vi verkligen ser det. Amen
Inlägg
1 kommentar:
Väldigt bra blogginlägg! Jag gör research om officeren vid korset och visar ditt inlägg. Hur korset påverkade honom. Även väldigt tänkvärda iakttagelser Kroon Simon och konsekvenserna på hans liv. Tack!
Skicka en kommentar