Kan man komma till en gräns där förtroendet för och möjligheten att gå in i en relation till en annan människa omintetgörs? Kan man bli så sårad att det helt enkelt inte någon gång mer går att lita på något igen? Eller är det bara att ta nya tag och hoppas på det bästa? Den som sår med tårar ska skörda med jubel... Men jag anar att den jubelklangen är den himmelska, och inte den jordiska. Kanske är det så att någonting till sist går sönder för många gånger, att det inte längre går att laga... Ett trasigt hjärta.
Vad är det som bygger tillit? Vad är det som bygger tro? Vad är det som vågar hoppas på hopp? Tänker på psalmen När livet inte blir som vi har tänkt oss: Vi ska springa fram mot nya möten och bli lurade minst en gång till... Men i magen hugger den brutala smärtan, jag vågar inte, jag kan inte... Jag har blivit lurad en gång för mycket av livet. För att våga springa... För att våga nya möten.
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss är större än all makt och ondska vill...
Jag anar att det är här jubelklangen finns. Att det inte är i de jordiska relationerna vi kan hoppas på upprättelse, att det inte är där vi kommer att få höra orden, förlåt, jag visste inte vad jag gjorde, när jag gjorde som jag gjorde, när det blev som det blev... Att vi får komma till honom som vet både hur det känns och varför det blev som det blev. Där livet inte längre är en gåtfull spegelbild... utan vi får se ansikte mot ansikte, mötet där Jesus själv stryker smärtan från vår kropp och själv torkar våra tårar... Gång på gång talar Bibeln om en värld och ett människosläkte som inte förstår vad hon gör och varför det blir som det blir. Ändå är det så svårt när vi står ansikte mot ansikte med sorgen, besvikelsen och sveket... Att förstå hur det kunde bli så... När tilliten som Gud har skapat i oss inte räcker till...
Inlägg
3 kommentarer:
Hej!
I 2 Tim 3:16 står det enligt 1917 års bibel "upprättelse" medan i andra biblar står här "korrigering". Medan jag brottades med att avgöra vilket som är det rätta ordet sökte jag svar på internet. Det är där jag fick tag på vad du har skrivit. Jag har kopierat inlägget så jag skulle kunna fundera på det skrivna vid ett lämpligt tilfälle.
Om "upprättelse" är det rätta ordet då finner jag dina tankar lite pessimisztiska. Om man får tro på bibelordet så är upprättelse möjlig och det redan i detta livet.
För att förstå detta behöver vi kanske veta vad som menas med "upprättelse" här i Timoteus och i andra ställen i bibeln.
Är det i så fall någon skillnad mellan ett privat problém och livet i stort? Jag tror knappast att det är.
Visst tror jag att upprättelse finnas redan här och nu. Utan tvekan, men vissa dagar och i vissa stunder så kan det kännas som om den inte är möjlig. Det var nog vid ett sådant tillfälle jag skrev blogginlägget. Dessutom tror jag att upprättelsen tillsammans med vår Herre är fullt möjlig här och nu medan upprättelsen gentemot de människor som har sårat en och där man farit illa inte alltid är möjlig efter som det kräver en ömsesidig förståelse för vad som blivit fel. Därför kan också förlåtelse vara ensidig eftersom man inte kan påtvinga en annan människa insikten av skuld och behov av förlåtelse. Jag ska också gå vidare med Timoteus, nyfiken efter ditt inlägg på att gå lite djupare i det. Allt gott och tack för din kommentar, välkommen tillbaka till min blogg med många och skiftande tankar...
Hej!
Jag får fortsätta med att skriva om... i allmänhet.
För det första verkar det finnas ett genuint intresse hos människan av upprättelser. Jag ser ett sökande efter det överallt. Det är därför man söker efter Gud bl a.
Det finns många orättvisor som drabbar människan. Många använder sig av rättsystemet för att få rätt (en upprättelse). Men det vanliga rättsystmet tillfredställer ej alltid. Gärningen jämförs då med lagen för att konstatera ett eventuellt lagbrott. Det är mot lagen gärningen testas/brottet har begåtts. Det är mot lagen man har ev brutit och motparten/offret söker sin upprättelse där. Själva offret blir dock ofta ett bihang/birollsinnehavare i detta rättsystem. Förlåtelsen brukas inte...
Nu försöker man komma till rätta med detta genom ett så kallat reparativ rättssystem. Då själva offret ställs i centrum. Det är ju själva offret som behöver upprättelse, eller hur? Offret och förövaren träffas och kommer fram till någon sorts uppgörelse. Det yttersta målet här kan vara förlåtelse men...
Enligt Timoteus talas det om möjligheten av upprättelse med hjälp av skrifterna. Alltså ett tredje "rättsystem" om man så vill som kan tillfredställa den troendes rättvisekrav.
mikael
Skicka en kommentar