Tuve Skånberg uttalar sig om kristdemokraternas mer nyanserade utveckling av sin syn på familjer och hur man bäst stöttar barn och familjer idag. Han uttalar:
Vi kan inte ha olika nivåer när det gäller ekonomisk ersättning, som bostadsbidrag och sociala bidrag. Där måste samhällets stöd vara lika för alla familjer.
- Men när det gäller sammanhang där normer överförs, som i skolans värld, eller på föräldrautbildningar och familjerådgivning i kommunal regi, så är det viktigt att samhället uttalar vilken typ av familj man vill stödja. Det är den där barn lever med sin biologiska mamma och pappa. Samhället måste stå för det ideala.
Jag brukar ibland kalla mig för "kärnfamiljsfundamentalist", dock inte i alla sammanhang. Men jag som frånskild småbarnsmamma ser det djuapa trauma och den smärta som mina barn tvingades genomgå då vårt äktenskap inte gick att rädda. Dagligen tvingas jag se hur mina barn slits mellan den verklighet de lever i och sin längtan efter de liv de önskade sig och hoppades på, det liv jag önskade mig och hoppades på för mina barn.
I det ekonomiska sammanhanget inser Tuve att man inte kan behandla alla olika, men på något sätt läser jag mellan raderna, att han skulle velat göra det. Kanske är det inte så men jag uppfattar det så. Visst pengar får ni men ni ska veta att så som ni lever inte är rätt... För att eventuellt övertolka det hela. Men jag är inte helt säker. Dessutom undrar jag över den något brutala betoningen på biologiska barn. Var placerar han alla de barn som av olika skäl blivit adopterade till barnlösa familjer eller bortadopterade från familjer där de inte kunde garanteras en god uppväxt? Eller spermiedonation? Eller föräldrar som blir änkor,/änkemän och finner en ny livspartner eller på andra sätt blivit övergivna av den andre föräldern och lämnats ensamma i sitt föräldraskap? Skånberg, förtydliga dig!
Mina barn (som är mina biologiska barn) vet att deras liv inte följer samma mönster som andra barns, vi lever i en bygd där flertalet familjer består av hela mamma-pappa-barngemenskaper. Mina barn är redan genom detta udda. Ett udda liv som de ibland tvingas att förklara och försvara när kompisarna frågar, var är din pappa då de är hemma hos oss och leker? Tuve Skånberg vill att samhället nu ska uttala vilken familjetyp man anser ska vara det ideala. Resten av Kristdemokraterna tycks ha insett att man inte kan gå med skygglappar och bara välja ett se idealet och blunda för det som är verklighet.
I det ekonomiska sammanhanget inser Tuve att man inte kan behandla alla olika, men på något sätt läser jag mellan raderna, att han skulle velat göra det. Kanske är det inte så men jag uppfattar det så. Visst pengar får ni men ni ska veta att så som ni lever inte är rätt... För att eventuellt övertolka det hela. Men jag är inte helt säker. Dessutom undrar jag över den något brutala betoningen på biologiska barn. Var placerar han alla de barn som av olika skäl blivit adopterade till barnlösa familjer eller bortadopterade från familjer där de inte kunde garanteras en god uppväxt? Eller spermiedonation? Eller föräldrar som blir änkor,/änkemän och finner en ny livspartner eller på andra sätt blivit övergivna av den andre föräldern och lämnats ensamma i sitt föräldraskap? Skånberg, förtydliga dig!
Mina barn (som är mina biologiska barn) vet att deras liv inte följer samma mönster som andra barns, vi lever i en bygd där flertalet familjer består av hela mamma-pappa-barngemenskaper. Mina barn är redan genom detta udda. Ett udda liv som de ibland tvingas att förklara och försvara när kompisarna frågar, var är din pappa då de är hemma hos oss och leker? Tuve Skånberg vill att samhället nu ska uttala vilken familjetyp man anser ska vara det ideala. Resten av Kristdemokraterna tycks ha insett att man inte kan gå med skygglappar och bara välja ett se idealet och blunda för det som är verklighet.
Kan man då med ena handen stödja och med den andra förkasta? Undrar jag. Barnen och jag har inte själva valt den situation vi befinner oss i. Vi känner oss i många sammanhang utanför. Det räcker med att vi ska gå in på ett badhus eller på Liseberg och letar efter familjebiljetter. I få sammanhang räknar man med den lilla familjen, på sin höjd 1 singelförälder med 1 barn. I de flesta sammanhang får vi betala som vore vi två vuxna istället för en. Alla barnrabatter beräknas på priset av två vuxna betalande. Det är ett exempel av många, ekonomisk diskriminering. Att man också i skolans värld, i alla andra sammanhang där vi möts som familj, där barnen bemöts som barn och jag som förälder ska få veta att vi är udda, bortom det ideala stigmatiserar ännu mer den utsatthet som dessa barn befinner sig i. Om Kristdemokraterna vill fortsätta som man säger, värna om barnens bästa måste man gå en annan väg än Tuve Skånbergs.
Samhället ska uttala vilken sorts familj man vill stödja... På vilket sätt ska vi som är annorlunda känna att samhället inte stöder vårt sätt att leva? På vilket sätt ska man premiera eller markera skillnaden? Undrar jag som i grunden egentligen är överens med Tuve Skånberg, om vilket liv som är bäst för barnen. Vi är överens om vad som är idealet. Men vi är inte överens om vi hanterar verkligheten. Jag är själv en del av samhället, som medborgare, som präst i Svenska kyrkan som på ett tydligt sätt är med och markerar en värdegrund i vårt samhälle. På vilket sätt ska man i skola och föräldraföreningar, i attityder från lärare och skolledning, kommun och barnomsorgsverksamhet då tydligare uttala sitt stöd för hela familjer? Hur ska man för oss andra som inte uppfyller normen eller passar in i mallen visa att vi inte är något ideal? Är det verkligen gruppen biologiska kärnfamiljer som idag behöver det starkaste stödet?
Finns det inget sätt att stödja de utsatta, marginaliserade, barn med udda familjeförhållanden utan att för den skull idealisera och göra just dessa omständigheter normerande? Jag tror att det är möjligt.
//Liselotte,
ensamstående, heltidsarbetande självförsörjande deltidsmamma
Läs även ett klokt inlägg här
Inlägg
7 kommentarer:
Så politiskt korrekt av KD:s Emma Henriksson! Nu lär hon nog omhuldas även av politiska motståndare och till med RFSL. Men säkert modigt är det ju inte. Det är ju bara att vända kappan efter de rådande politiska vindarna. Där kämpar försvararna av barnperspektivet alltjämt i motvind.
KD bör givetvis vara en vägvisare, ett parti som pekar åt vad som är eftersträvansvärt i samhället. Därför är det anmärkningsvärt att även vissa präster tycks sakna insikt om hur viktiga de biologiska föräldrarna är för barnen och deras normbildning.
Både KD och präster bör vägledas av Gud och hans skapelseordning, inte minst i synen på familjepolitiken. Där brister det alltmer, i takt med att den rådande tidsandan har tagit över både förnuft och tanke både i kyrkor och politiska partier. Att jämställa exempelvis ett homosexuellt par med biologiska föräldrar kan rimligen inte ligga i linje med vare sig barnens eller samhällets bästa.
De politiker och kyrkliga ledare som försvarar den här stora galenskapen är en stor pinsamhet. Deras retorik går stick i stäv med både väl beprövad erfarenhet och Bibelns budskap om utlevd homosexualitet som synd. Särskilt kyrkornas ledare bör besinna sig noga. De har ju ett speciellt ansvar inför Gud som de en gång måste göra räkenskap inför.
hej Gunnar
Somn jag förstår det så är din avsikt att göra ett eget inlägg i debatten och inte kommentera mitt blogginlägg. Jag läser inte Tuve Skånbergs eller Kristdemokraternas uttalande som ett sätt att ecceptera homosexuella parrelationer inbegripande barn. Där står man fast i sin uppfattning. Men som jag också skrev, vilket du om möjligt inte noterade så är jag i princip överens med Skånberg om vad som är det ideala förhållandet. men på vilket sätt vill han att samhället ska visa att det är en viss sorts familjer man stödjer? Dvs biologiska mamma pappa barn relationer? I hans uttalande känner jag som heterosexuell biologisk men frånskild mamma mig mycket utpekad och undrar på vilket sätt samhället ska markera detta. Idealet är en sak men verkligheten är en annan. Vi kan hantera verkligheten utan att svika våra ideal, det tror jag är fullt möjligt. Ett ideal som för mig som kristen står högt upp på listan är kärleke och barmhärtighet, mot alla!
Javisst, och det tror jag att Tuve Skånberg som pastor till fullo instämmer i. Det här är ju ett klassiskt kommunikationsproblem som du som präst likaväl som Tuve som politiker ständigt måste brottas med. D.v.s. hur framhäver man "normen" utan att verka direkt kall och obarmhärtig mot dem som inte uppfyller den? Normen - att mamma och pappa ska hålla ihop - behövs sannerligen i vår tid lika mycket som förr. Och just du, Liselotte, kan framhäva den utan att upplevas som fördömande eftersom du inte talar från några höga hästar utan själv har upplevt en skilsmässa. Det är kanske värre för Tuve Skånberg?
Rent allmänt tycker jag att alla barn självklart ska stödjas. Men tosigt tycker jag det är att (som idag) påstå att det inte spelar någon roll om ett barn saknar en pappa eller ej - alltså att en eller två mammor är lika bra som en mamma och en pappa (allt annat lika). Eller att det inte spelar någon roll om ett barn saknar en mamma eller ej - alltså att en eller två pappor är lika bra som en mamma och en pappa (allt annat lika). Det är, menar jag, rena rama tosigheten som dessutom strider flagrant mot det som på 90-talet var accepterad sanning: att både pappa och mamma är viktiga för ett barns utveckling.
Det innebär ju inte att barn med en död eller separerad förälder - eller samkönade adoptivföräldrar - inte ändå kan klara sej bra. Det innebär bara att man erkänner förutsättningarna som något mindre ideala. (Och det gör vi väl alla när det gäller död och skilsmässa?)
Jo, jag håller med dig. Att framhålla vad som är bäst för barnen behöveri nte innebära ett fördömande av andra som lever på andra sätt. Men att förhållandena är mindre optimala är vi nog överens om. Det är den hårda tonen i Skånbergs inlägg jag reagerar mot. Ocgh jag undrar hur han menar att samhället ska visa vilka familjer man vill stödja. jag behöver svar på den frågan. Det var ett oerhört snävt perspektiv som hans inlägg i debatten avspeglade, men jag ser fram emto att höra mer från honom.
Visst, Tuves tonläge var väl skarpt. Det är bra att du hyfsar debatten och ger perspektiv. Men redan idag visar ju samhället att det inte gillar/stöder vissa familjebildningar (t.ex. en pappa/patriark med fyra fruar) lika mycket som andra, utan att (förhoppningsvis) avstå från att stödja barnen - eller för den delen mammorna - i den situationen.
Sen var väl Tuves tonläge en reaktion mot något han (rätt eller fel) upplevde som ett svek mot partiets grundläggande värden, och polemik blir fort tillspetsad... men helt rätt att du oxå reagerar, Liselotte!
Hej Liselotte,
och tack för dina kommentarer!
Jag har försökt förklara och vidareutveckla intervjun på min blogg http://tuveskanberg.wordpress.com/2009/05/31/skulle-du-vilja-utvecka-och-forklara-2-intervjun-i-dagen-om-stod-at-familjer/. Välkommen dit!
vänligen
Tuve Skånberg
Skicka en kommentar