Treenigheten

Det finns en djup ödmjukhet i treenigheten, mellan de tre. Gud Fader Skaparen låter sin Ande utgjutas över världen, genom sin Ande genomströmmas världen av det liv som Gud ger. Gud som är bortom allt skapat om vilken vi inte ens kan säga att han finns eftersom begreppet "finnas" ju ligger inom det skapade och Gud är så mycket mer än det. Så vittnar Anden om Skaparens verk och visar vägen tillbaka till Skaparen bakom allt. Och så sänder Gud sin son sin älskade, sin utvalde, till världen, Jesus Kristus. Och vad gör Jesus? Säger han "allt ljus på mig? Nej, han säger för visso att ingen kommer till Fadern utom genom honom, men han är redskapet, vägen, för att leda oss hem till tillbaka till Fadern. Och sedan när lärjungarna protesterar och inte vill att Jesus ska lämna dem så säger han, det är inte gott för er att jag är kvar, för om inte jag lämnar er så kom,mer inte Hjälparen. Anden ska komma i mitt ställe. Jesus visar oss till Anden. och vad gör Anden? Jo vänder våra hjärtan till Kristus som för oss hem till Fadern... Dessa tre, oskiljaktiga som alla tre visar oss vägen hem. Ingen av dem är större eller mindre utan samverkar för att världen ska bli hel. Tar vi bort någon av dem så dör världen. Utan Skapare ingen värld, utan Ande inget liv, utan esus Kristus, ingne försoning...

Ibland tänker jag mig dessa tre, samlade ivrigt samtalande, inte om sin egen storhet utan om varandras... Ett gudomligt kärleksgnabb... För att de vet att de inte kan vara utan varandra... Inser vi det? Att vi inte kan vara utan någon av dem?