Att sluta fred med sina sår..

Jag har problem med sår. De vill inte läka, det tar lång tid och blir fula ärr. Varje sår minns jag, ärren påminner mig om hur jag fick dem och den långa läkprocessen. Ibland läker de - nästan, och så går de upp igen. Så är det också med de inre såren. Bitterheten slår rot i dem och vill aldrig ta slut. Just som man tror att man är fri och hel, så blommar det upp igen, vreden, hatet, oförsonligheten, oförmågan att förlåta. Ibland vet jag inte vilket som gör mest ont, såret eller bitterheten. Det kommer en dag då bitterheten tar slut. Jag tror det. Ärret kommer alltid att vara kvar. Och vi vet att ärr kan klia och blossa upp ibland. Även om ytan är hel. Det som tröstar mig mest är att HAN som tröstar också bär sår. Till honom får jag komma, han som vill liv, han som vill omvända mitt liv att gå i Hans riktning. Den vägen leder bort från bitterheten. Herre, till dig får jag komma, komma precis som jag är... Det är lätt att säga de fina orden, formulera den plats dit jag vill komma. Men ibland kommer verkligheten ikapp mig, min egen verklighet. Min sårbarhet och litenhet. Jag tror att jag behöver sluta fred med mina oläkta sår. Jag vill inte vara ett offer för min bitterhet.. Eller göra mig till ett. Det är lätt att lägga skulden på någon annan för mitt olevda liv, för att framtiden gått i baklås. Men om jag inte vill röra mig framåt trots att det är som det är trots allt som hänt så är det mitt ansvar. Jag kan ha skäl att vara bitter, men det gör inte mindre ont. Jag behöver sluta fred med mina sår... Gå vidare...