Efter dagens föredrag på får jag en bild av min kyrka som en bångstyrig tonåring. Som till bryta upp från familjen, som trilskas med syskonen. Som väldigt gärna vill ha rätt. Först. Mötet med andra kyrkliga familjer, släktträffen kan göra det jobbigt när gamla konflikter och nya kommer i dagen. Vi vill inte inse vårt beroende av varandra. Framför allt har vi svårt att se förbi våra olikheter för att kunna se det som förenar oss alla. Jesus. Vi behöver inte tycka samma om allt, kanske kommer vi aldrig att göra det. Hur vi tolkar och delar ordet. Men det är inte ett skäl till att sluta samtala. Snarare en uppmaning till att försöka börja det samtalet. Hur tänker du? Vågar vi vara nyfikna på varandras olikhet? Öppna oss för vår sårbarhet? Jag har själv många gånger gått sårad iväg, inte minst i ämbetsfrågan. Men inte för att jag inte fick rätt utan på grund av oviljan att lyssna. Lyssna till min berättelse om kallelsen från Gud. När vi slutar att lyssna på varandra på tystnar samtalet. Syskon som inte talar med varandra, går sönder inombords. Tro mig, jag vet. Det finns inget så befriande som ett enda utsträckt ord, en hand. Kanske måste vi backa tillbaka till den början där våra vägar skiljdes för att kunna gå framåt. Det behöver inte nödvändigtvis vara ett nederlag utan istället ett stort framsteg. Vi behöver inte längre mäta några krafttag med varandra utan låta kraften vara hans. I honom. Får vi alla skulle kunna vara ett.. Det låter som ett fromt tal, och det är det. Men för att jag vet hur ont det gör och samtalet tystnar och vet hur det känns när familjen går sönder, så till jag ändå behålla min fromma bön..
---- Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
---- Skickat från en Sony Ericsson mobiltelefon
Inlägg
1 kommentar:
Ett mycket träffande inlägg, som jag känner igen mig i.
Men det är svårt när vi är oense om fundamentala ting och då kanske framförallt bibeltolkning.
Speciellt är det svårt för oss inom svenska kyrkan som inte gillar den nuvarande ljumma lekstugan, där allt skall vara tillåtet och Gud en mysig lekfarfar.
Du blir sårad av mina åsikter, det förstår jag, liksom jag blir sårad av dina.
När mina kvinnliga studiekompisar fick klart för sig att jag blivit "kvinnoprästmotståndare" kallade de mig för "könsförädare". De kom inte med ett enda ynka litet teologiskt skäl ville inte ens diskutera den sidan av saken.
En av dem som jag betraktade som en mycket god vän, blev förolämpad över att jag bad enne bli gudmor men valde en annan god vän som dopförrättare och gudfar.
Så hon sa nej och vi har inte haft någon kontakt sedan dess. Hur kristligt var det beteendet, speciellt för en som kallar sig präst?
De flesta kvinnliga präster jag haft kontakt med, känner sig förådda och sårade av att jag som kvinna och teolog tar avstånd från dem som präster.
Men jag skall tydligen inte bli sårad eller arg över deras avståndstagande från mig samt deras ovilja att diskutera saken ur traditionssynpunkt.
Men det är kanske svårt med argumenteringen i sådana frågor.
Men i vilket fall som helst så är vi inte så många kvar nu och färre blir vi eftersom det höga tak som det så ofta talats om inte existerar.
Och det är de politiska partierna som regerar inte biskoparna och min gamle studiekompis vår nuvarande ärkebisp är en politiskt korrekt virrpanna inget annat.
Hur skall vi kunna diskutera med de stora kyrkorna eller våra invandrarkyrkor när vi har det som vi har det?
Den ortodoxa kyrkan ar ju redan tagit avstånd från oss och vår dotterkyrka i Etiopien är på god väg.
Svenska kyrkan riskerar att bli en liten egen sekt utanför den världsvida kristna gemenskapen.
Skicka en kommentar