Bönor i rättan tid

Jag hade en gång en arbetskamrat som kände mig utan och innan. Vi kunde sitta och planera och plötsligt så kunde han avbryta sig och säga: -vänta lite Liselotte... och så kom han tillbaka med två koppar kaffe och en smörgås. han visste precis och såg när mitt blodsocker dalade, när jag blev stingslig och okoncentrerad, en macka och en kopp kaffe senare kunde vi arbeta vidare med förnyad lust. han fick följa med i alla mina svängar och infall och jag beundrar hans förmåga att hålla ihop alla tampar. Men roligt hade vi!

Nu hör jag på nyheterna idag att man ser det som en samhällsekonomisk vinst att slopa kafferaster och gratis kaffe på arbetsplatserna. Det är inte första gången den frågan dyker upp. Den har både kommit och sågats och gott. Den tid man skulle vinna, 2,5 tjänster på 500 anställda skulle man förlora direkt, på missnöje, internt gnäll och allmänt missmod. Den som föreslår något sådant har aldrig suttit med på en kafferast på en arbetsplats. kanske pratar vi inte alltid jobb, men den dynamik, allt det som händer och sker på en kafferast, de förtroenden som delas och byggs upp kan inte på något sätt skilja sig från andra arbetsplatser än min, kyrkan. Skämtsamt kallas kaffe ibland för kyrkbensin, men jag tror att kaffet, eller den gemensamma pausen är en drivkraft på alla arbetskrafter och slopandet av denna skulle kosta mer än det smakar. Och smakar bara kaffet bra, och det är tillräckligt ånga bönor så mår jag gott hela dagen! Och jag tror inte att jag är ensam om det. En politiker ville framgå med gott exempel och sa att han varje dag tar med sig sin egen termos hembryggda kaffe till jobbet. Det låter fint. Men som med alla andra tårar så delar jag gärna kaffetåren med flera...