Läser vårt stiftstidning Korsväg en artikel om mångfald en intervju med Andrew Wingate, St Philips center för religionsdialog. "En kärlekens Gud med öppna armar". om behovet av religionsdialog, samtal och bejakandet av andra religioner. Jag kan ju hålla med, för inte minst när jag ser hur våra kristna bröder och systrar förföljs, fängslas och dödas för sin tro ute i världen. Inte vill vi leva i ett samhälle som gör på samma sätt mot dem som inte delar vår tro? Inte någon av någon religiös hemvist skulle diskrimineras eller behandlas sämre i det sekulära samhället. Tyvärr är det ändå så. Har du ett namn som klingar utländskt eller arabiskt så är det svårare att få arbete även om du skulle tala den bredaste göteborgska. Misstänksamheten finns där mot det som vi inte känner eller förstår. Men på samma sätt är det om du inte är bara så där lagom kristen, då är det inte heller alltid så enkelt. Rektorstillsättningen på Lunds Universitet blev inte gammal förrän det skallades i leden, vi kan inte ha en pingstvän som ledare för vår vetenskapliga utbildningar. Och för att spä på fördomarna än mer, det hade varit enklare om han hade varit buddist eller nåt... Så långt om mångfalden.
Men när jag läser vidare i artikeln så måste jag ändå fundera, för här går en vattendelare mellan det som jag tror och bekänner , som jag tror att min kyrka tror och bekänner och vad som och vad Andrew Wingate uttrycker i artikeln. Jag citerar:
Jag skulle inte vara kristen om jag inte trodde att Jesus Kristus dött och uppstått för oss. Att vi kan lära oss mer om Gud genom Jesus, än på något annat sätt. Men jag tror att Jesus dog för alla människor - inte bara för kristna.
Himmelriket tycks mig väldigt begränsat om det inte inkluderar exempelvis muslimer. Men de måste inkluderas som muslimer utan krav på konvertering.
I första meningen är jag med, Jesus dog för alla människor, det finns inte någonting som exkluderar någon från att få bekänna tron på Jesus Kristus. Men att själva bekännelsen, överlåtelsen i sig inte heller skulle vara nödvändig, där följer jag inte med. Andrew Wingate, St Philips center för religionsdialog, motiverar det med att det inte bara står att den som bekänner hans namn ska bli räddad utan att "Inte alla som säger herre, herre, till mig ska komma in i himmelriket, bara de som gör min himmelske Faders vilja".
Plötsligt gör Wingate en teologisk saltomortal. Alla kommer inte in i himlen bara för att man bekänner hans namn, ja, om vi får dela den himmelska härligheten kan vi bara förtrösta på efter hans löfte, det är sant. Och att leva ett liv som bara är läpparnas bekännelse leder inte heller självklart hem. Men det räcker heller inte med att bara följa lagens bud. Men det är vad Wingate nu gör då att han reducerar tron tillbaka till gärningarna igen och backar på betydelsen av läpparnas och hjärtats bekännelse att Jesus Kristus är Herre. Bara de som gör min himmelske Faders vilja ska komma in i himmelriket. Det bibelordet menar Wingate om jag förstår honom rätt öppnar upp för möjligheten att alla människor oavsett religionstillhörighet att enbart genom att leva ett gott liv enligt Faderns vilja har möjlighet att vinna evigt liv utan att bekänna tron på Jesus Kristus. Men som jag läser och förstår Jesu ord till oss så är det inte det Jesus säger. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Det är genom Jesus Kristus som vi lär känna och kommer till Gud.
Denna teologiska vattendelare tycks gå rakt igenom vår kyrka och genom vår mänsklighet. Frågan är bara om de två vägarna leder tillbaka in i samma fålla igen, på andra sidan, i himmelen... Om det är så, då kan jag vara lugn, i min oro och smärta för alla de människor, både i min närhet och i världen som ännu inte fått lära känna Herren, men om det inte är så, lurar vi då människor på vägen till Livet? Jag vill också att alla ska komma till himlen! Men om vi genom det inte gör vår himmelske Faders vilja, till vilket ansvar kan vi ställas då? "Inte alla som säger Herre, Herre, till mig ska komma in i himmelriket, bara de som gör min himmelske Faders vilja". Som präster och teologer har vi ett alldeles särskilt ansvar, genom det vi är satta att förvalta. Kan vi göra vad som helst med det uppdraget och ansvaret?
Men när jag läser vidare i artikeln så måste jag ändå fundera, för här går en vattendelare mellan det som jag tror och bekänner , som jag tror att min kyrka tror och bekänner och vad som och vad Andrew Wingate uttrycker i artikeln. Jag citerar:
Jag skulle inte vara kristen om jag inte trodde att Jesus Kristus dött och uppstått för oss. Att vi kan lära oss mer om Gud genom Jesus, än på något annat sätt. Men jag tror att Jesus dog för alla människor - inte bara för kristna.
Himmelriket tycks mig väldigt begränsat om det inte inkluderar exempelvis muslimer. Men de måste inkluderas som muslimer utan krav på konvertering.
I första meningen är jag med, Jesus dog för alla människor, det finns inte någonting som exkluderar någon från att få bekänna tron på Jesus Kristus. Men att själva bekännelsen, överlåtelsen i sig inte heller skulle vara nödvändig, där följer jag inte med. Andrew Wingate, St Philips center för religionsdialog, motiverar det med att det inte bara står att den som bekänner hans namn ska bli räddad utan att "Inte alla som säger herre, herre, till mig ska komma in i himmelriket, bara de som gör min himmelske Faders vilja".
Plötsligt gör Wingate en teologisk saltomortal. Alla kommer inte in i himlen bara för att man bekänner hans namn, ja, om vi får dela den himmelska härligheten kan vi bara förtrösta på efter hans löfte, det är sant. Och att leva ett liv som bara är läpparnas bekännelse leder inte heller självklart hem. Men det räcker heller inte med att bara följa lagens bud. Men det är vad Wingate nu gör då att han reducerar tron tillbaka till gärningarna igen och backar på betydelsen av läpparnas och hjärtats bekännelse att Jesus Kristus är Herre. Bara de som gör min himmelske Faders vilja ska komma in i himmelriket. Det bibelordet menar Wingate om jag förstår honom rätt öppnar upp för möjligheten att alla människor oavsett religionstillhörighet att enbart genom att leva ett gott liv enligt Faderns vilja har möjlighet att vinna evigt liv utan att bekänna tron på Jesus Kristus. Men som jag läser och förstår Jesu ord till oss så är det inte det Jesus säger. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Det är genom Jesus Kristus som vi lär känna och kommer till Gud.
Denna teologiska vattendelare tycks gå rakt igenom vår kyrka och genom vår mänsklighet. Frågan är bara om de två vägarna leder tillbaka in i samma fålla igen, på andra sidan, i himmelen... Om det är så, då kan jag vara lugn, i min oro och smärta för alla de människor, både i min närhet och i världen som ännu inte fått lära känna Herren, men om det inte är så, lurar vi då människor på vägen till Livet? Jag vill också att alla ska komma till himlen! Men om vi genom det inte gör vår himmelske Faders vilja, till vilket ansvar kan vi ställas då? "Inte alla som säger Herre, Herre, till mig ska komma in i himmelriket, bara de som gör min himmelske Faders vilja". Som präster och teologer har vi ett alldeles särskilt ansvar, genom det vi är satta att förvalta. Kan vi göra vad som helst med det uppdraget och ansvaret?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar