Bränt barn...

skyr elden. Sägs det. Dvs har man en gång varit nära, råkat illa ut så håller man sig borta från allt som kan orsaka samma smärta. det värsta är att det inte är sant. Inte på något plan, utom kanske just det faktiska, elden... Vad gäller eld så har jag aldrig råkat så illa ut, det enda jag lyckats elda upp var fotsulorna på mina Graninge-kängor när jag satt med fötterna för nära eldstaden, dom liksom smälte ihop... Graninge-kängor vet väl förresten ingen vad det är nu för tiden...

Men jag läste artikeln i Dagen om den brännskadade pastorn som äntligen är tillbaka i tjänst igen. Han råkade ut för en rejäl brännskada. Det har jag också gjort en gång. En inre brännskada. Utbränd. Slutkörd, i botten. Däckad. "Kärt" barn har många namn. Sen kom jag tillbaka. Gick på marginalen. Ville leva, ville arbeta, tjäna, vara lycklig. Mitt hjärta började brinna igen, inte för att bränna mig utan för att hålla mig levande. men så mycket hände som fick de elden att förkolna. Och jag insåg att begreppet utbränd inte handlar om att stå i brand utan att just ligga i aska. Till det yttre så kan askan förmedla mycket värme, en längre tid. men det finns ingenting som ger bränsle till elden. Askan förtvinar till ett grått pulver. Det är inte så roligt att vara ett grått pulver... Eller känna sig som...

Bränt barn skyr elden. Det borde inte hända igen. Det har det inte gjort heller. men precis som en häftig brasa brinner fort när det läggs alltför mycket på den så finns risken att det helt enkelt inte håller hela vägen. Tempot blir för högt, man hinner inte fylla på. Det börjar falna. Det hände mig, jag började falna, lyckades inte fylla på med den energi som behövdes för att hålla elden brinnande, kanske eldade jag på för många ställen samtidigt... Bestämde mig för att det fick räcka.

Jag trodde att det var en merit att inse när man går över gränsen, att inse sina gränser, att se när man fått en för tung packning att bära. När det är dags att stanna för att packa om, prioritera bort. Att helt enkelt få en time-out. Är vi inte många som helt enkelt behöver det för att inte gå in i väggen, för att inte bränna ut sig själva? Alla var överens med mig. Det går inte längre. inte i samma tempo, inte med samma packning. Alla utom Försäkringskassan. Det finns ingenting i dessa symptom som tyder på att du inte kan fullgöra din tjänst som präst... Så jag fick dra på mig packningen, fortsätta gå, i samma tempo. Jag vet att det inte kommer att gå. jag vet att det kommer en dag då man stupar. Det gör bränns att gå rätt in i elden...

Jag vill leva mitt liv brinnande, men inte utbränd...