Vuxen nu?

Jag träffade mina ungdomar i KU-gruppen igår. Vi kom in lite på ålder, dom frågade hur gammal jag var och en tjej svarade, då är du 52 år om 10 år... Hjälp tänkte jag. Jag är snart 50! Det är väl inte så farligt att bli 50. Men bara känslan att snart vara 50, då man ska vara vuxen och kanske till och med kunna bli mormor eller farmor? Jag är ju inte ens gift! Känner mig som en tonåring som just flyttat hemifrån till min första lägenhet och bara liksom råkat ha fått två barn med mig, 7 och 1 år. Med det är min familj och mina barn, jag har mitt hem och mitt jobb... Och undrar; vad ska jag bli sen? Är det sådant som man kallar 40-årskris? Tror inte det. Den krisen brukar väl höra ihop ed att man inser att tiden rinner ifrån en... Min känsla är precis tvärtom... Det känns som om jag har all tid kvar... Att fylla 50 känns som en hel evighet bort. Och det är det ju också, förstås... En hel evighet... Eller så blir jag aldrig vuxen... Hur gammal jag än blir...