tisdag 5 januari 2010
Direkt begravning
Läser i Dagen om direkt begravning. Dvs kremation och begravning utan begravningsgudstjänst. De ökar i Göteborgs stad. Jag har haft flera sådana begravningar. Eller snarare, begravningsgudstjänster där bara jag musiker och begravningsentreprenör varit närvarande. men inte utan att vi talar, sjunger och ber om himlen,inte utan att vi lyser frid, över varje människa som går ur tiden. Visst har det varit annorlunda och tomt, men vi var där. Varje människa har rätt att ha någon vid sin sida, inte bara nära man dör, utan också när man läggs i gravens vila, ingen människa är bortglömt av Gud. Faktiskt är dessa begravningar några av de som starkast bevarats i mitt minne. Mer än alla dem med många människor och stora tal...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
12 kommentarer:
Tack Liselotte för detta inlägg och hänvisningen till SOS i tidningen Dagen på den situation som beskrivs.
Jag har också varit på många olika begravningar och samtalat med en kantor om hur hon upplevt olika begravningar som känslig musiker.
Som barn var jag med om att en småbarnspappa omkom, som blivit bjuden på sprit innan olyckan. Vi barn fick sjunga på begravningen för hans än mindre barn. Det var min upplevelse av "statskyrkan" och klockringningen skapade ett vemod, som jag inte blev sams med förrän som vuxen. Hjärnan glömmer aldrig.
Den begravningen var chockartad för vi skulle sjunga "Så tag nu mina händer och led du mig, Att saligt hem jag länder o Gud till dig..."
Redan som barn fattade jag att den psalmen är en bön i livet - inte en begravningspsalm.
Det är mitt problem! Det är min ångest! Jag klarar inte denna likgiltighet inför döden! Jag klarar inte Sv Kyrkans teologi, att det ordnar sig till slut...Grannen har inte ens Sv Kyrkans teologi. Hon har ingen alls och skall ha en sån där begravning direkt från lägenheten.
Vågar du som präst samtala med mig om detta? Kom nu inte med detta slentriansvar, att vi inte har någon rätt att döma. För det har vi inte. Men det brukar märkas under livets gång om en människa har en tro eller inte.
Vågar du konfronteras med dagens vacum utan bibelkunskap?
Göteborgare har många vitsar. En av dom är: "de´ kvettar vart jag kommer. Jag har bekanta på båda ställena"
Jag arbetar som begravningsentrepenör (mest med det juridiska) som representant för byrån vid direktta begravningar upplever får vi ofta diskutera och säga ifrån vad gäller begravningsgudstjänster i dessa fall.
Den stora majoriteten av de döda är ateister, om än medlemmar i svenska kyrkan och ville inte ha någon religiös cermoni.
För det mesta tränger sig alltså kyrkan på, ofta på anhörigas begäran, men det är den dödes önskan som skall respekteras inte de efterlevandes.
Jag brukar be för döda i all tysthet, men egentligen är även det snudd på tjänstefel.
Anneli,
Om man inte är medlem i kyrkan så finns det ingen möjlighet för kyrkan att tränga sig på eftersom vi då aldrig får vetskap om den döde förrän det är dags för gravsättning. De finns inte i våra register annat än just då i gravregistren. Det är en självklarhet att man ska få avsäga sig en religiös begravningsritual om man inte varit medlem i kyrkan. jag har som du erfarenhet av att anhöriga ändå vill ha en kyrklig begravning trots att den döde gått ur kyrkan. Det kan ha funnits olika skäl till utträden vilket påverkar bedömningen. men jag vill inte förrätta begravning för någon som själv varit däremot.
De direkta begavningar jag talar om är de medlemmar i svenska kyrkan som inte har några anhöriga eller mycket få som inte vill engagera sig i en begravning som låter den döde gå direkt till gravsättning. Är man medlem i svenska kyrkan har man rätt till en begravningsceremoni innan gravsättning. Ett avslut på livet. Flera sådana begravningar har jag haft under mycket värdiga former tillsammans med musiker och begravningentreprenör.
Däremot kan jag inte förstå varför du skulle begå tjänstefel när du ber för någon som inte hade tron. Jag ber för dem som inte tror varje dag, vare sig de vill eller inte. Men däremot skulle jag inte göra det högt eller provocera någon med min bön utan göra just som du, be i tysthet. Fortsätt gör det, med frimodighet!
Hälsningar Liselotte
Gunnel, till dig återkommer jag med svar när jag fått fundera lite! ha tålamod!
Liselotte
Vi har nog missförstått varandra. Jag är mycket väl medveten om att de som inte är medlemmar i kyrkan inte kan få en kyrklig begravning, vi får ofta förklara det för förtvivlade efterlevande makar och barn.
Vad jag vänder mig emot vad gäller cermonier vid direkt begravning är att ni/du förutsätter att den avlidne vill ha en begravningscermoni. Det finns alltid ett skäl till en önskan om direktbegravning, ofta nedskriven men inte alltid, som du mycket väl vet, finns det många icketroende som ändå är medlemmar av ren slentrian eller andra skäl. Även en del troende vill ha det på det viset av en eller annan anledning.
Jag har varit aktiv i kyrkan i över fyrtio år, så den är inte okänd för mig, men jag gick ur efter kyrkomötets beslut att inte följa Bibeln och bekännelseskrifterna i höstas.
Intressant samtal! Tack Liselotte som tog upp ämnet och Gunnel och Anneli som hakade på.
Jag blev (liksom Gunnel?) mycket oroad av Verbums stora begravningsmagasin i höstas, där man på framsidan hade texten "Det finns ingen död som ej bytes i glädje." Setterlind var en stor poet och kristen broder, men detta har inte han och kyrkan bibliskt mandat att lova. Det låter mer som sockerpiller än som Evangelium, och jag är rädd att placeboeffekten inte räcker mot döden och det onda. Kyrkans mandat är att sprida Jesus löfte: "Den som tror på mej ska leva även om den dör." Mer kan vi inte lova - men naturligtvis får vi hoppas och be hur mycket vi vill! ("Gör alla era önskningar kunniga inför Gud", "Kasta alla era bördor på Honom" o.s.v.). Liksom i äktenskapsfrågan känns det som att kyrkan i evighetsfrågan börjat utfärda checkar utan täckning. Och är det allvarligt i det förra fallet är det ohyggligt i det andra - men vem ropar offentligt om dessa tjänstefel (och blir uthängda i pressen som om vi hatade hs eller önskade att någon skulle gå evigt förlorad)?
Vad gäller s.k. "direktare" vill jag nog mena att medlemskap i en kristen församling innebär att man får en kristen begravning. Fast detta bör man naturligtvis informeras om, även om det skulle innebära att ännu fler går ut ur kyrkan (vi hade behövt dej kvar där, Anneli, även om jag förstår ditt beslut; det är andra som borde ha lämnat). En uttrycklig ateism eller önskan från den döde medlemmen om att slippa begravningsgudstjänst måste dock givetvis respekteras, men i tveksamma fall bör principen kyrkomedlemskap=begravningsgudstjänst gälla. Att ateistiska eller kyrkofientliga anhöriga skulle ha rätt att förmena den döde medlemmen kyrkans sista tjänst, är för mej ett ännu mer skrämmande perspektiv än att en ateist skulle råka omfattas av den (som dock inte bör innehålla några som helst helgonförklaringar, lika lite som fördömanden; ev. hagiografier får vänta till minnesstunden, gäller f.ö. ALLA. I kyrkan är det nu som alltid Jesus som ska predikas - till omvändelse och tro).
Som jag förstår det betyder direktbegravning en begravning utan vare sig kyrklig eller borgerlig ceremoni. En begravningsgudstjänst utan anhöriga med bara präst och vaktmästare närvarande är ju inte direktbegravning. Jag håller med om att direktbegravning inte verkar människovärdigt. Alltid har vi människor låtit begrava våra döda. De äldsta arkeologiska fynden är ju ofta från gravar.Antigone i Sofokles drama med samma namn offrade livet för att begrava sin bror. Så viktigt tyckte hon att detta var. Jesus anhöriga och närmaste tyckte också att det var viktigt att Jesus fick en grav och kvinnorna gick på påskdagsmorgonen för att vårda graven och visa pietet, men då möttes de av den tomma graven. Jesus hade uppstått! Oavsett om de är borgerliga eller religiösa är de fyra livsriterna väsentliga för sammanhanget i vårt samhälle.
En sak som verkligen skrämmer mig vad glller medlemskap i kyrkan och begravning är vad socialtjänstemännen ett tag höll på med, de påstås ha slutat med det nu.
Nämligen att "övertala" oftast gamla människor, att gå ur svenska kyrkan av ekonomiska skäl.
De som gick ur kyrkan var troligen inte medvetna om konsekvenserna och kyrkan kan dessvärre inte göra något åt detta.
Många av dem var och är verkligt troende om än inte så aktiva annat än som kyrkobesökare och nämner definitivt inte sitt påtvingade svek.
Angående bön så kan det naturligtvis inte vara tjänstefel eller fel överhuvudtaget att be för de som inte tror och har dött eller de som inte tror och lever. Det bör vi tvärtom som kristna göra.
Jag tycker att man i sammanhanget också bör tänka på att begravningsgudtjänsten inte i första hand är till för de anhöriga utan för den döde själv. Om nu den döde kvarstår i kyrkan och inte uttryckligen har avsagt sig en begravningsgudtjänst är det rätt att hålla en sådan.
hej
Vad gäller begravningsgudstjänst så var det ju inte vad blogginlägget handlade om, utan snarare avsaknad av sådan så ska jag ändå svara.
Bo Setterlinds ord det finns ingen död som ej förbyts i glädje. Jag håller helt och hållet med honom eftersom jag vet att han skriver det utifrån sitt eget kristna perspektiv och inte utifrån synen på döden i allmänhet. Det är en avgörande skillnad.
jag kan inte lova någon himlen. men jag kan möta människor som hoppas och tror på en himmelska verklighet. För dem talar jag om hoppet. Jag ställer aldrig den personliga avgörelsen till Jesus Kristus som villkor för att tala om himlen. Jag talar om förtröstan på Jesu löfte som Andreas nämner. Mer eller mindre än så kan jag inte göra. Domen är inte min, det som är, är mellan den döde och Gud. Begravningsgudstjänsten är lika mycket ett avsked och en "fridlysning" av den döde som de anhörigas avsked av en älskad familjemedlem och vän. Även för dem predikar jag samma hopp samma tro.
För övrigt så vill jag inte blanda in samtalet om homosexuellas roll och rätt till ett liv i Guds kärlek och ställa det mot Jesu löfte om salighet. Det hör inte hemma här. Jag håller inte inne med Jesu löfte utan delar med mig av det löfte han har givit oss.
Liselotte
Liselotte
Tack för ditt tillrättaläggande om Bo Setterlings ord: "Det finns ingen död som ej förbyts i glädje"
Om andemeningen är samma som i "för den som älskar Gud samverkar allt till det bästa" så är det OK och i livet det gäller.
Min fråga är fortfarande Sv Kyrkans lära/teologi att allt ordnar sig till slut. Så står det inte i någon av mina biblar.(Teologiskt sett är jag lika mycket schartauan som pingstvän).
Med direktbegravning menar jag fortfarande det tragiska när ingen brytt sig i livet och ingen bryr sig i döden. Det andra kallas väl borgerlig begravning utan kristna tecken som t.ex. korset.
Bo Giertz har skrivit en bok som heter: "Den stora lögnen och den stora sanningen"
Gunnel
Så vitt jag vet så är det inte kyrkans officiella lära att allt ordnar sig till slut. Men visst finns det kyrkliga företrädare som mer eller mindre hävdar att dörren till Fadern lltid står öppen på något sätt. Om detta vet vi faktiskt ingenting. För oss här och nu har vi bara Bibelns grund att stå på. Som jag ser det så är det min uppgift som präst att förkunna allvaret i kallelsen att komma till Fadern. I begravningsakten är det min uppgift att förkunna hoppet och förtröstan på löftet från Jesus om att den som tror på honom ska vinna evig liv. Jag kan inte lova vare sig himmel eller helvete för den döde därför att jag inte kan ställa mig emellan den relation som finns mellan den döde och Gud, för om den vet jag innerst inne ingenting. Men för de anhöriga kan jag tala om att ta himlens hopp på allvar, redan nu medan tid är. Därför förkunnar jag himmel utan att utlova den eller "utfärda checkar" som Andreas uttryckte det. Om man nu ska predika allvarets och domens ord så är inte begravningsgudstjänsten rätt tillfälle. Vi har många tillfällen att tala om allvaret och kallelsen. Jag tycker inte att jag slarvar med förkunnelsen i detta, men ser begravningsgudstjänsten både som vägledande, själavårdande och tröstande. Och en väg att vinna tillbaka hoppet på en tro. En tro i vilken vi får överlämna våra döda. Jag har begravt människor som aldrig fått chansen att lära känna Gud, barn som inget vetat, människor med olika handikapp som inte intelektuellt kunnat förstå, men ingan av dem tror jag varit längre bort från herren än någon av oss andra. Domen får stå mellan var och en av oss och Gud själv.
Micko!
Vad får dig att tro att Svenska kyrkan har monopol på begravningar?
Det har de definitivt inte. Vi har ju just diskuterat att ickemedlemmar inte kan begravas av kyrkan.
Alla övriga samfund, begravs av det samfund, de tillhör. Tror du att muslimerna begravs enligt kristna riter?
Borgerlig begravning är vanligt för icketroende, även medlemmar i svenska kyrkan.
Däremot förvaltar kyrkan oftast kyrkogårdarna, dock icke i ex.vis Stockholm där kommunen sköter den saken.
Skicka en kommentar