Ikväll satt min katt mitt i hallen på övervåningen och bara stirrade på mig. Satt rakt upp och ner och bara tittade med sina stora ögon. Han låter aldrig, är inte särskilt ivrig inte ens är han är hungrig, mjauar aldrig. När jag gick ner för trappen så rusade han före. Jag förstod att han ville något, han ville ut. Ställde sig vid dörren.Men där uppe på övervåningen så var det som om jag redan i förväg skulle förstå vad han ville och tillfredsställa honom.
Jag inser att är så ofta som vi kommunicerar så med varandra. Med tystnad, med blickar, med kroppsspråk. Läser varandra. Ibland på gott, så som man kärvänligt lär känna varandras önskningar. men ibland med den djupa ångesten att lystra och försöka läsa av den andres humör, sinne och temperament, för att veta hur man ska förhålla sig. Det är inte sunt. Min katt begriper inte bättre. han förmår inte att säga ifrån. Du och jag borde begripa bättre. Tala om och vara tydlig, med vad vi vill och behöver,m hur vi känner. Vad vi förväntar oss av varandra. Så låt oss sluta sitta och fånstirra och börja tala med varandra! Vi kan aldrig gissa oss till varandras behov och varje människa har ett ansvar för vilka signaler vi skickar och vilka vi ger. Det finns en gräns för hur många kodade signaler vi skickar. För hur många vi kan ta emot och tolka.
Vi har fler Babels torn än vi behöver. Tänk om vi alla kunde klättra ner från våra olika positioner och börja tala med varandra. Så mycket enklare det skulle vara. Jag kan inte tala med katter, men jag kan försöka förstå deras språk. Tänk om vi också kan försöka lära oss att förstå varandra...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
OK Lise-Lotte!
Jag föreslog en kopp kaffe på ett café på Skärhamn i höstas. Du svarade inte. Jag är intresserad av präster - alldeles särskilt kvinnliga präster efter allt förnedrande "kvinnor skall tiga i församlingen". Jag känner en enda präst privat. Det är för lite och jag undrar över hur ni klarat av teologiska studier, som nästan bara går ut på att ifrågasätta tron på urkunden (enligt min bedömning).
Inte ett ord får vara fel. Förr var uppdelningen i frälst eller ofrälst bland frikyrkofolk enligt bibenln beskrivning om hur man blir frälst. Det var fel att inkludera eller exkludera. Sen prövade jag med "troende" som uttryck. Det var fel för det kan också dela upp i "innanför" eller "utanför". I Sv Kyrkan var alla innanför på grund av barndopet men ändå utanför själva kyrkan som vuxna efter konfirmationen. Hur blir det då en församling?
Vi skall inte stirra på varandra och tiga längre utan börja samtala. Det samtalet har jag väntat på. Här är jag.
Min första fråga är hur du bevarat din tro på bibelns texter genom teologiska studierna och sen. Båda bibeltolkningarna kan ge ångest; antingen att allt ordnar sig till slut efter döden eller tolkningen att man måste omvända sig till Gud igen och igen och igen under livets gång d.v.s. vandra med Herren.
Tack för ditt inlägg!
Vi hörs!
Hälsningar
Gunnel
Ja, tystnad kan ju också tolkas som ett svar. Beklagar, Gunnel. Att jag inte svarat dig, vi kan mejla på min offentliga mejladress och inte här i bloggkommentaren.
Hösten har varit tuff och intensiv med flytt och sjukskrivning, så jag har helt enkelt inte haft resurserna som krävts.
Mina teologiska studier har aldrig utmanat min tro så att den vacklat mot tvivel. Däremot under mina prästår så har jag mer och mer reflekterat och fortsatt göra´det, även förändrat min bibelsyn något och fortsätter förändra. Bibeln lever inom mig och jag inser idag att det inte är så enkelt med färdiga svar.
Jag tror att vi måste vända om till Gud varje dag, men samtidigt vill jag tro att gud känner det hjärta som en gång bekänt sig till Herren men sedan vandrar på tvivlande stigar. Jag har allt mer tagit fast på orden om tro som ett senpaskorn. Kanske har jag blivit mer inklusiv i mitt tänkande på senare tid när jag ser människor som längtar efter Gud men inte förmår att högt bekänna i ord. är inte det tro? Vad kräver Gud av oss. Jo, jag fortsätter fundera. Och kanske är det där jag tagit fast. Att om vi inte bryr oss alls så att det svårt för Gud att nå in. men ett oroligt hjärta som öppnat sin, dörr, i det hjärtat har Gud en möjlighet att verka.
Skicka en kommentar