"Att få varandra att blomma som den blomma vi är.."

Fick de orden för en tid sedan. Precis i försommarens och blomningens tid. Det var hoppfulla ord. Nu sitter jag mitt i blomningen i min trädgård och ser dels på det som fort blommade över och på det som fortfarande väntar på att få spricka ut. Allra mest tittar jag på mina pioner. Stora är det och rosa. De som ännu inte har blommat är hårt knutna i en liten liten knopp, men de som har slagit ut blir gigantiska och det år svårt att föreställa sig allt som legat gömt där inne i knoppen. Jag tänker att det var så vännen menade att det skulle få vara. Att vi ska få ge plats och utrymme för varandra att blomma ut som den vi är. Få växa som människor tillsammans och ensamma. Att uppmuntra och se varandras sidor och vad vi själva kanske inte riktigt vet gömmer sig inom oss. Ibland kan man känna sig så där hårt knuten. Men längta efter att få blomma ut så där på riktigt. Jag älskar att se på mina blommor, vill se på andra människor på samma sätt, med nyfikenhet, med uppmuntran. Vill själv bli mött på samma sätt, någon som ser mina gåvor och möjligheter, ser det som jag kanske själv ännu inte har sett. Och blomma, jag vill blomma!