naiv - på gott eller ont?

Jag har av flera personer kallats för naiv. Det har inte varit nedlåtande på något sätt, ibland ett konstaterande, men ibland, som häromdagen med uppmuntran. Det e charmen med dig Liselotte, att du är naiv... Att du vill och tror. Och det är nog så, att jag tror alla människor om gott, det är därför jag blir bestulen, på mina plånböcker, på mina saker och på mitt hjärta. Om vart annat. För att jag tror, för att jag litar på uppriktigheten och ärligheten hos människor. Kanske borde jag inte annonsera här att jag kan glömma att låsa min dörr, har dock ändrat mig på den punkten, men kan fortfarande lämna handväskan obevakad i kundkorgen för att den är för tung för att bära för att hämta nästa vara. Jag tror människor om gott, jag litar på att det de säger är vad de menar. Att det inte finns några baktankar, och att det som sägs kommer att hålla i längden. Jag vet inte om detta kan samlas under begreppet naivitet. Men på ett sätt så har denna naivitet räddat mig från en sak och det är bitterhet. För jag vågar, om och om igen, trots att skalet runt mitt hjärta bryts ner. Jag vill tro att det alltid finns nya möjligheter. Att det alltid kommer en ny chans. "Om du förlorar en står dig tusen åter" sägs det i talesättet. Jag tror inte att det är riktigt sant. En skulle räcka för mig, ingen vore hanterbart det också. Kanske är det så att det är förlusterna som hjälper oss att förstå vad som verkligen är viktigt. Blir som ett raster mot vad vi vill skydda oss mot? Det handlar inte bara om kärlek, det handlar lika mycket om vänner och vad vi tillåter oss själva att utsättas för. Och vad vi inte kan styra över. Men det jag kan styra, det vill jag hålla i min hand. Just nu är det lite mer skört än annars. Men vems själ och hjärta är inte skör? Om vi inte vore sköra skulle vi inte vara människor. Men skalet riskerar att hårdna. Jag riskerar att tappa min eventuellt charmiga naivitet. För att det gör lite för ont i hjärtetrakten. Själslig kärlkramp kanske man skulle kunna kalla det. Men jag är den jag är. En Lotta, en Liselotte, den människa som de som älskar mig har lärt känna. Och det tänker jag fortsätta vara. I tid och evighet låter som stora ord. Men jag tor att jag har hjälp på den vägen. Beroende på var jag sätter min tillit. Inte till mig själv, (jo lite), inte till andra och andras känslor för mig, utan till Kristus. Det är stora ord men det är det som räddar mig i slutändan... Jag tror att lärjungarna många gånger var naiva och jag är beredd att gå i deras fotspår... Och det är inte alltid en lätt vandring. Det slutade ju inte särskilt bra för någon av dem...