Yta och djup

Funderar mycket på yta och djup just nu. Jag vill gärna vara djup, filosoferande, eftertänksam, säga de rätta sakerna på rätt plats. Fast jag inser att det ofta trillar ut trivialiteter ur min mun som många andra många andra många gånger sagt före mig... Det betyder förvisso inte är det är desto mindre sant. Om det är bra har förmodligen någon kommit på det före mig... Men jag har en förmåga att gå på de stora orden, de stora löftena utan att reflektera, kanske relaterat till min naivitet, att jag tror att det som sägs är grundat hela vägen till botten. Funderar på detta med bottenkänning. Det tog lång tid innan jag vågade simma ut på djupt vatten, undrade hela tiden över vad som dolde sig där under. Som kunde nafsa tag i mig. När jag var i Grekland för några veckor sedan så ville jag hela tiden känna efter hur långt ut jag bottnade. Fast jag vet att jag kan simma. Barnen ställde samma fråga från sina simringar, bottnar jag nu mamma? Nej, du gör inte men jag gör, svarade jag. Tänker att det är samma sak med tron, när jag ger mig ut på djupt vatten så får jag inse att jag inte bottnar men att Kristus gör det, alltid. Han som ser botten i mitt liv, mitt hjärta min glädje och min sorg, han som är beredd att följa med mig till passionens höjder liksom till bottenlöshetens förtvivlan.

På ytan vilar de stora löftena, på botten landar eftertanken, grunden. Jag tror att jag i framtiden håller mig till en platsa där jag bottnar, och inte tillåter mig att segla iväg... Det känns tryggt. För botten är inte slutet utan början på något nytt. Att bottna i ett liv med Kristus håller mig över ytan. Ger mig liv...