fem människor och en altarring

En enkel mässa, Taizémässa. Bara några få i kyrkan, men sången bar långt, ända till himlen och in i mitt hjärta. Min yngsta på åtta år i mitten på altarringen kantad bland människor som levt så mycket längre, som med allvar doppade brödet i vinet. Här är Gud. Skrev just på Facebook att jag inte skulle överleva utan att fira gudstjänst. I förmiddags var kyrkan full, 300 personer för skolavslutning, sången om sommaren lyfte taket. Och nu denna stilla mässa i samma rum. Här ryms allt, precis allt. Så vill jag leva, i tro och tillit.

Känn ingen oro, känn ingen ängslan, den som har Gud kan ingenting sakna,
känn ingen oro, känn ingen ängslan, Gud din Gud bär allt...

I min Gud har jag funnit styrka, i min Herre har jag allt, han har öppnat för mig en väg och bytt min ängslan i jubelsång, och bytt min ängslan i jubelsång.


Ibland är det så att det blir helt sant, inte bara ord och toner i ett häfte utan sant hela vägen in i hjärtat. Ikväll var en sådan kväll... Ingen oro ingen ängslan, bara du och jag Gud...