tänker lite

på allt och inget. På mitt eget, på andras, på mina sorger, på andras glädjeämnen, på andras sorger och mina egna glädjeämnen. Inser att det är nyttigt att ibland ställa dem mot varandra. Ser alla dessa människor vars känslor på gott och ont som hängs ut i media på varje rubrik, i varje bild. Det slipper ju jag. Jag lever mitt liv i mitt eget lilla kosmos tillsammans med de människor som finns nära mig. Det finns alltid vägar vidare. Det låter så trivialt när vi talar om dem. Men var och en som vet hur det känns när skogen tätnar, när stigen smalnar och himlen liksom försvinner ur sikte vet hur det känns. Vet att det är en vandring som måste göras. På ett sätt ensam och ändå inte. Vi kan ta hjälp av våra vänner, av dem v anförtror oss åt, men en viss bit av sträckan måste vi gå själva, lämnade till den ensamhet som bara kan delas av Gud. Den sträcka som jag måste gå i både min egen kraft och den Gud ger. Så ofta jag behöver någon annan, önskar någon annan att luta mitt hjärta vid. Vill det fortfarande. Men jag måste kunna stå upprätt ensam för att kunna luta mig mot någon annan, för att kunna ge samma stöd tillbaka, längtar efter att kunna det, få göra det....